Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Magistern» i Skara. En liten interiör från 1849 efter samtida brev. Av Signe Taube f. Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
SIGNE TAUBE f. WENNERBERG
berg hade återtagit sin plats vid ett
stadigt fyrkantigt ekbord, och där satt hon
och rensade ärter. Midt emot henne satt
en äldre man med stora hornbrillor och
rufsigt hår, som såg mycket trumpen ut.
Det var magister Jonas Salander. Han
petade försiktigt fram den ena skrumpna
ärtan efter den andra ur den gula högen
och vände ryggen åt det övriga
sällskapet. Han tyckte det var en bra plats;
man slapp att se de andra fruntimren
och behövde icke blanda sig i samtalet.
Egentligen var det väl snart på tid
att vandra hem nu, men magistrarna
voro så uppe uti att diskutera årets
markegångssättning och hur det skulle
gå med den nya adjunkturen, så det var
ingen som kom sig för att bryta upp.
Det undrades mycket vilken som skulle
bli den lycklige.
»Hollander söker igen.»
»Ah, honom måtte vi väl slippa.»
»Han har kanske bättre tur denna
gång, då hans förre medtävlare nu sitter
i konsistorium.»
»Den gamle kan det väl ändå inte
bli. Han är så förbi nu, så han kan
knappt vikariera i nerskolan; han sitter
där bara och snusar och sover så han
trillar av katedern.»
»Ja», sade fru Thengberg, »sådana
bli vi, när vår Herre tager sitt ifrån oss.»
»Ni ska’ få se att det blir Kullberg.»
»Skall inte Adrian söka hit ner? Det
kunde väl vara på tid han gav sig ifrån
Uppsala. Vad gör han egentligen där
uppe?»
»Ja, det kan ju magistern skriva och
fråga honom själv», sade fru Thengberg
och såg sårad ut.
Rektorskan bytte om samtalsämne
och frågade om fru Thengberg nu hade
slutat »Enslingen på Johannesskäret», för
då ville hon så gärna låna den.
»Nej, jag har fått låna
’Oehlenschlægers tragedier’ av Gunnar, för jag ville se
den roll som Adrian hade när de läste
dem hos fru Silverstolpe. Jag kan godt
förstå danskan, men jag tycker de ä’
tröga.»
Magistrarna voro emellertid ånyo inne
på befordringsfrågorna i stiftet.
»Har man hört om Modin får
pastoratet?»
»Nej, bönderna ha gått in med en
petition till kungen om att de skola få
Synnerholm i stället.»
»Där kan man se att
nykterhetsföreningen inte är nyttig för prästerna, för
det är just den som är anledningen.
Bönderna tro att Modin inte skulle unna
dem att taga sig en sup.»
»Men Warholmarna då, söker inte
någon av dem?»
»Inte, — de sikta högre upp. Claes
är här nu och disputerar för att taga
pastoralexamen med högsta betyget och
sedan söka Varola.»
En ung man, påfallande elegant klädd
emot de övriga herrarna, inföll nu:
»Ja, Warholmarna äro framtidskarlar,
och inte är det underligt att de inte vilja
stanna i Skara, om de kunna få vända
ryggen åt denna lerhålan. Värre släp
än vid en så’n här skola finns inte; uselt
arbete och ingenting får man betalt för
besväret. Jag önskar att termin snart
vore slut. Man vet aldrig vad man ska’
ta’ sig för här.»
»Kära Carlén», sade fru Thengberg
blidt, »det beror väl på vad man begär.
Jag tycker att magistrarna nu för tiden
roa sig ganska tappert. Och inte märks
det just att de ha ondt om mynt heller,
så flitigt som de besöka både
spelklubben och spektaklerna så fort här
kommer komedianter till sta’n.»
»Har någon varit och sett Smithens
teatertrupp, som kom i förra veckan»,
frågade fru Ålander.
»Jo», svarade magister Carlén, »Jonas
och jag ha varit där alla aftnar, fast jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
