Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kring Lutherminnet. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55°
JOHN GUSTAVSON
mot liv, mot omedelbar, hela personligheten
skakande upplevelse. Intrycken föllo djupt
i denna underjordiska natur och gåvo länge
genklang i det inre. Han var därjämte en
kärlekstörstande, allt annat än saklig och
objektiv natur, som längtansfullt sträckte
sig efter den värme och den från hjärtat
utstrålande omedelbara godhet, som blott
beröringen med en levande kärleksrik
personlighet kan skänka. För
abstraktionerna och de allmänna spekulativa eller
metafysiska idéerna hade han intet till
övers. Den fulla sanningen, som skulle
kunna skänka hans hjärta visshet, måste
hava levande personlig gestalt, måste kunna
upp- och genomlevas såsom vi endast kunna
upp- och genomleva det personliga.
Detta skönja vi ock i Luthers
uppfattning av den gudomliga nåden.
Hur finner jag en nådig Gud? var som
bekant den historisk-psykologiskt betingade
frågeställning, vilken dominerade i Luthers
religiösa liv. Luther tvivlade ingalunda
på att Kristus genom sitt lidande och sin
död försonat världen med Gud. Men hur
få visshet om att denna försoning gällde
icke blott världen så där i allmänhet, utan
även honom personligen? Den av kyrkan
tillbjudna, sakramentala objektiva
nådein-gjutningen, vars frälsande och helande kraft
var bunden till de många goda verken,
mäktade ej giva Luther den personliga
visshet och inre frid han längtade efter, utan
drev honom blott ånyo ut i syndaångest och
lagträldom. Detta sammanhänger
tvivelsutan med att Luther hade en enastående
stark känsla av att blott den lyckliga och
saliga människan kan vara verkligt god
och att alla »goda verk», som ej flöda
direkt ut ur hjärtat, äro rena bländverk och
blott föda otillfredsställelse och ängslan.
Under trycket härav tränges Luther så
fram till en ny uppfattning av Guds nåd.
Denna blir för honom ej längre
katolicismens sakligt tänkta sakramentala
undermakt, utan Guds i evangelium och Kristi
sinnelag, lidande och död uppenbarade
kärleksvilja, som vi ha att genom tillförsikt,
förtröstan, övertygelse och intuitiv
upplevelse tillägna oss och införliva med oss.
I och genom vår inlevelse i denna Guds
syndaförlåtande kärleksvilja äro vi frälsta.
Sin karaktär av supranaturalt under
bevarar emellertid den gudomliga nåden även
för Luther. Däri att den syndfulla, allt-
igenom fördärvade människan i all sin
trotsighet och själviskhet kan i evangelium
varsebliva och söka tillägna sig Guds
kärleksvilja ser Luther ett under, som direkt
återgår på ett Guds hemlighetsfulla rådslut
(predestination).
I och med denna uppfattning av nåden
har den hierarkisk-sakramentala kyrkan
förlorat sin medlareställning. Den sanne
medlaren blir för Luther det med supranatural
auktoritet utrustade, objektivt fattade
bibelordet, vars nådeverkningar konstituera den
sanna kyrkan.
Vilka blevo nu följderna av Luthers
uppfattning av den gudomliga nåden för
hans syn på det kristna livet och en
kristens ställning i och till världen?
Först och främst berövades genom hans
uppfattning av frälsningen, såsom verkad
av den gudomliga nåden allena, den av
katolicismen upprätthållna skillnaden mellan
en högre aristokratisk fåtalssedlighet och
en lägre massedlighet sitt stöd.
Vägen blir densamma för alla. Men
Luther förkastar icke blott katolicismens
dubbelmoral. Han står eller ställer sig
alltigenom främmande för den aktiva
helighetssträvan, som var det innersta i
medeltidens munkideal och som syftade till att
helga världen och lyfta den upp på
övernaturens gudomliga plan. I denna
helighetssträvan såg Luther idel
egenrättfärdig-het och ett fräckt försök till ingrepp i
Guds ordningar och världsstyrelse. Ett
dylikt helgande och ett dylikt mystiskt
upplyftande av naturen till övernaturens plan
var Luther alltigenom främmande. Detta
sammanhänger med att Luther i grunden
hade en synnerligen mörk och blyfärgad
syn på naturen. Visserligen gällde naturen
även för honom såsom Guds verk, men den
gud, som uppenbarade sig här, var en
vredens och våldets gud. Några
utvecklingsmöjligheter till ett högre företedde naturen
icke. Därtill satt synden för djupt i dess
väsen. Häri kunde den kristne ej bringa
någon ändring, utan måste, ville han leva
i världen, och detta var hans plikt,
eftersom Gud satt honom dit, tjuta med ulvarna.
I de koncessioner, Luther fann sig
föranlåten att göra världen, böra vi därför ej
söka spåra utslag av en världsglad, om det
naturligas egenvärde övertygad
renässanssyn, utan utslag av Luthers övertygelse om
människonaturens obotliga syndafördärv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
