Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553 OLOF RABENIUS
att det finns kallmörker på djupet och »en
last av levnadskval ombord». Naturligen
har Sten Selander ännu icke nått den
idé-och fantasistyrka, som utmärker den stora
lyriken, men man har kanske skäl att vänta
betydande verk av hans hand.
Jörgen Block är likaledes en skald,
som påkallar uppmärksamhet. Han tillhör
de originella, dem som ha en egen
verskonst att bjuda. Man märker icke hos
honom så i hela personligheten skarpt
inskärande upplevelser som hos Kallstenius
och Selander, inga så starka, ur smärta
sprungna poetiska reaktioner som hos dessa.
Skymningsballader är ingen affektpoesi
utan återger drömlivets svalare stämningar
i snarast idylliska tongångar. Men det är
icke någon färglös och fadd idyll man
möter i dessa dikter, utan en idyll, som
med ganska fina och luftiga reflexer
speglar en personligt själfull blick och tanke.
Skaldens röst har den timbre, som genast
röjer en självständig skönhetskänsla. Han
visar ock den för lyrikern centrala
förmågan att i ett grepp förena natur och själ
och sammansmälta bägge i en inre levande
symbolik. Så hör man då i hans sånger
tingens »tysta hjärteslag» — de tillhöra ju
egentligen diktaren, som därmed gör sig till
ett med dem —- och förvandla
naturföreteelserna till toner i själens ljudfång. Skalden
besjunger oktobernatten med bl. a. följande
strofer:
Och dolda vatten sorla
med spröd skygg röst.
De sorla halvt i slummer
om sorg — om tröst — —
Mot dig mitt bröst sig häver,
mitt hjärta slår
mot ditt, och kring mig flyter
ljuvt, mörkt, ditt hår.
En förträfflig dikt är Gatan, tydligen
lokaliserad till en småstad. Med små men
verkningsfulla medel har skalden här
lyckats gripa den tysta, skumma exteriörens
stämning i ordens maskor och
akvarellis-tiskt måla
en grå idyll
på silvergrund.
Som titeln antyder, är skymningen det
naturfenomen, som mest fängslat skaldens
sinnen; den beskuggar också mildt hans
bilder och viskar prasslande i hans sång.
De bästa styckena i samlingen äro
onekligen de rena stämningsvisorna, sådana de
anträffas i cykeln Blåsiga dagar och stilla.
Det episka elementet i »balladerna» väger
lättare och kommer, där det, som t. ex. i
Äventyret, betonas, icke till någon riktig
stilverkan. Utmärkt har det däremot
lyckats skalden att återge hela livets saga med
en lyrisk touche i Prinsessans dockor. Den
första dockan var barnets leksak, den andra
får hon med sin gemål, den tredje med
sitt barn och med den sista har hon själv
blivit barn på nytt.
Men liten docka växer och blir stor
och liten docka fjärilsvingar får
och flyger hemifrån en lätt, blå vår
till andra lekar än i knät hos mor.
Och mor får grå och mor får vita hår
och längtar efter fjärilen, som for.
Det blir så ensamt, tyst och mörkt kring mor.
Prinsessan drömmer om förgångna år.
Då kan hon sitta någon skymningsstund,
i knät en gammal docka grå och sliten,
och vagga sorgsna tankarna i blund:
Sov, min docka! Vyssa lull!
Ögontröst — hjärtegull —
sov, sov, liten!
Det är icke stora ingivelser, Jörgen
Blocks poesi frambär, och den har icke till
sitt organ någon rik och fascinerande
formkonst, men den besitter, låt vara inom
miniatyrens mått och ram, en ovärderlig
egenskap, nämligen stil. Den tillhör
sålunda den poesi, man bland all
massalstring har att räkna med och som därför
också bör uppföras i Ord och Bilds vittra
annaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
