Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Aaräituaq, dødningens trommesang. En östgrönlandsk legende. Af William Thalbitzer med teckningar af Ossian Elgström - Lösta vingar. Ur gamla anteckningar. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
JANE GERNANDT-CLAINE
Da kæntrede den ene båd efter den
anden (ti den dødes sang virker truende
og ihjelskræmmende). Kun nogle
ganske få af bådene undgik at kæntre. Det
var de både, der førte amuletter af
dukkeform i stævnene, i forstav-
nen en kvinde, i bagstavnen en månd.
Ti amuletterne skærmer menneskene
mod sygdom, trolddom og fare. Den
dødes sang havde ikke magt over de
både, som dukkeamuletterne gjorde
stærke.
LÖSTA VINGAR
UR GAMLA ANTECKNINGAR
Av JANE GERNANDT-CLAINE
DAG — den tjugonde
augusti 1834 — slutar jag dessa
blad. Vad som står där har
jag skrivit till min
uppbyg-gelse, men även till din, min lärde herr
doktor och vän. Om dessa rader
verkligen komma dig till handa, får du veta
.detta: Jag sprang uppför trapporna och
knackade på din dorr med hjärtat som
i brand inom mig och sinnet i en
spänning intill plåga, men nu skrattar jag av
idel fägnad och förnöjelse. Jag känner
mig fri, obunden som fågeln i skyn.
Rymden är min och framtiden är min.
Jag är min egen herre eller härskarinna
och far raka vägen till Operan i
Stockholm. Till sången, kampen, ryktbarheten.
Varför inte?
Det är en nyckfull gudinna, men en
flik av hennes mantel har jag dock
hållit i mina händer som en krigare kunde
gripa svärdet. Så full av lidelse och så
helt inne i det som är hans gärning.
I dag liksom i går är konsten mitt liv.
Jag har vaknat upp som ur en domning,
min lärde herr doktor och vän, och
minns med någon förvåning att jag varit
förälskad.
»Det är inte första gången», hör jag
dig utbrista, och jag måste väl ge dig
rätt, det har inträffat förut, men alls icke
som nu. De andra gångerna kunde jag
räkna på mina fingrar med en liten nick
för var och en av dem. Här upphöra
alla tal som inför oändligheten. Du som
är astronom, du förstår mig.
Men det vill jag låta dig veta: Jag
tyckte alls inte om dig att börja med.
Varken när du talade eller när du teg.
Det var först småningom jag begrep att
så som du lyssnade då jag sjöng, hade
ännu ingen annan gjort det.
Och sedan sade du ett och annat
som en kvinna alltid hör med nöje. Att
jag var alldeles förvånande ung för mina
tjugonio år, att ditt eget otäcka kön
icke lyckats skämma alltför mycket bort
mig och att jag hade huvud på skaft —
vilket jag visste förut. Jag hade ju sett
ett och annat, när jag kom till din goda
stad och gav några konserter.
Sett ett och annat och mött en och
annan både hemma och utomlands och
fått blommor i massa. Första gången
du kom och gjorde mig din
uppvaktning på stadshotellet, förlorade du dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
