Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TALIS QUALIS’ HUNDRA ÅRSDAG
de yngre, outbildade, ännu lärande
skaldernas led. Må han dikta med mer
omsorg, må han söka förvärva sig en
djupare bildning än den han äger — och
sedan framstå med mindre ehuru dä
kanhända mera grundade anspråk! Nu
är Talis Qualis’ högmod en Nessi
mantel, vilken förtärer i flammor den själ den
betäcker. Må han avkasta densamma, och
vi skola älska honom som tillförene!»
»Förtretligheter av alla slag jämte en
smärtande familjeförlust hava nu en lång
tid bortåt gjort mig totalt oduglig till
nästan varje sorts sysselsättning», skrev
Strandberg i maj 1841.
Litteratursignalerna upphörde. En ung man som han,
utan annat stöd i livet än sympatierna
inom den närmaste kamratkretsen, och
ända till detta års händelser föremål för
beundran och lyft på framgångens vägar,
kan väl knappast ha mottagit så hårda
hugg utan märken för livet. Att före
fyllda tjugufyra år offentligt diskuteras
med så hätsk skärpa till sin karaktär
lika mycket som till sin begåvning och
sina kunskaper — det måste ha varit en
svår härdning för en natur som hans.
Visserligen är det tydligt, att han
alltjämt stod i vänskaplig förbindelse med
flera kretsar av inflytande och betydelse
i Lund, men att han efter 1841 också
var föremål för mycken och långvarig
hätskhet och motarbetades på många, i
åtskilliga avseenden bestämmande håll i
åratal framåt, det är säkert. När han
sju år därefter var sysselsatt med en
bok om staden Lund — ett av hans
många brödarbeten —, var det honom
omöjligt att få uppgifter från många av
dem, som han genom ombud — vännen
Gustaf Ljunggren — vändt sig till, och
han talar i breven bittra ord om att de
vördige herrarna och fäderna i Lund icke
ville låna honom så mycket som ett
lillfinger till hjälp, de hyste inte ens
»konsideration för min medellöshet», skriver
han. Säkerligen är det hans rön från
striderna 1840, som förklara den ökade
skärpan i hans politiska diktning under
de närmaste åren och som bestämde
honom för att icke söka den försoning,
vartill handen bjöds så avig. Detta år
bjöd icke bara på episoder av spänning
och strid, det utgjorde själva vägskälet.
Sannolikt gav det honom en läxa till
självkritik, som han sökte lära sig så
grundligt som möjligt. Säkert är, att han
gått djupare in i sig själv efter detta.
Den dikt, varmed han ett par månader
senare hälsade sin broder Olofs
framgångsrika första uppträdande på Operan,
är en allvarlig, genomgående personlig
sång, i hållning olik alla hans tidigare.
Med hänförelse skildrar han konstens
tempel, där brodern nu trädt in; hur
konstens höge genius bjuder sitt
välkommen, hur de bortgångne store höja
sin ljuva sång där. Han inskärper
ödmjukhetens krav:
Men storma ej din stig framåt förvägen,
ödmjuka dig! Det är en gammal sägen
och ändock evigt ny, att endast den,
som bad i ödmjukhet, blev bönhörd än.
Själv förmenar han sig stå utanför
tempeldörrarna; hur han än brunnit och
försakat, ha de slutits igen framför honom.
Men i kallet, i att söka det sköna ligger
lön nog:
Ej klagar jag. Det härligt är tillbedja,
om ock man blott till konstens förgård hann ;
som minsta länk uti det skönas kedja
man ei förgäves levat har. Välan,
så är jag glad!
Det är hans svar på beskyllningarna
för övermod och självkärlek.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
