Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Emil Hillberg som borgmästaren, men också
fru Håkansson som fru borgmästarinnan
hade bägge något av det vördnadsbjudande
och mycket av den kraft, som man tänker
sig hos ett patricierpar vid slutet av
isootalet. Uppsättning och dräkter verkade
samvetsgranna. Men störande läto de
onödigt ålderdomliga språkformerna.
Riddaren av i går av Herczeg Ferencz,
Gyurkowiczarnas fader, egentligen Franz
Herzog, en på tyska skrivande, i Ungern
född författare, som magyariserat sitt namn,
liksom många av de finsknamniga
författarna och konstnärerna avyttrat sina
ursprungliga svenska namnformer, gavs på
Svenska teatern. Stycket heter på tyska
Der Blaufuchs, syftande på den
blårävs-päls, som omslöt fru Ilona Paulus’ rörliga
och välformade gestalt. En lyxvarelse, slug
som en räv och med ett mjukt och vackert
skinn, som man instinktivt vill stryka och
smeka! Här hade komedien kallats
Riddaren av i går, ty fru Ilonas—fru Pauline
Brunius beundrare herr Tibor—Gösta
Ekman hade så gammaldags chevalereska
idéer om trohet och kvinnoheder, att han
blev alldeles utom sig, då den litet väl
groteskt egenkäre aviatikern baron von
Trill—herr John Brunius visade sig vara fru
Honas ; älskare. Hennes modernt anlagde
make, professorn, blev nästan lika
förvånad, ty han hade tagit för alldeles givet,
att husvännen herr Tibor redan sedan
länge haft ett ordinarie förhållande till
frun. Man får en stark känsla av att
Ungern också i erotiskt avseende gränsar
till Österrike, Serbien och Rumänien, och
förstår att Budapest ofta sammanblandas
med Bukarest. Då man hörde dën lilla
sluga ingenuen Lisi—fru Tora Teje i kränkt
ton säga till professor Paulus-—herr Gunnar
Klintberg: »Skulle jag ej ha reda på mitt
eget lands sötvattenspolyper», anade man,
att det skulle bli hon som efterträdde
Ilona som professorska. Det är lika svårt
att säga, vilken av de två, då de blivit
gifta, hade mest intresse för
sötvattens-polyperna som att klargöra för sig, vem
som hade vackrast figur.
Tibor, som förut, dock under
medvetandets tröskel, tyckt om fru Ilona,
blev vansinnigt förälskad, då han fick veta
om hennes otrohet mot maken och
sedermera, då hon blivit skild t. o. m. gift.
Det senare, om också med något svalare
känslor, blev professor Paulus med fröken
Lisi. Det hela var en antites till Ibsens
dikt Forviklinger. I den Herczegska pjäsen
löser sig allt smärtfritt.
Fru Brunius spelade huvudrollen med
en även för henne ovanlig brio. Hon
älskade, koketterade och ljög, så att det
var en lust och glädje att höra på. Men
varför skulle hon se ut som en grande
cocotte — jag vet ej vad det heter på
ungerska eller svenska. Skulle hon ej ha
varit hyperelegant världsdam utan något
som helst yttre demimondänt inslag? Herr
Klintberg spelade maken-professorn med
någon sorts, kan man säga oskyldig cynism.
Gösta Ekman, elegant och sympatisk som
vanligt som förste älskare, spelade den
andre älskaren i ordningen. Kanske var
han här en nyans för tvärsäker, kanske
skulle litet tafatthet gjort godt på ett par
ställen. Vi germaner bruka förbinda denna
egenskap med verklig och äkta kärlek.
Magyarerna ha måhända andra sätt. Jag
har vistats för kort tid i Ungern för att
ha någon deciderad mening härom.
Flygbaronen—herr John Brunius roade, men
hade för mycket av gigerl; en sportsman
kan ej ha den sorts löjligheten, utan att
behöva vara alldeles utan löjligheter för det.
Det fanns tider, då Kristi lidandes
historia var det enda skådespel de fromma
gillade. Andra tider kommo, då allvarliga
kristna alldeles särskilt ogillade att se det
heligaste i scenens ljus. Det väsentligaste
blir emellertid alltid den anda, i vilken man
talar, skriver eller spelar teater.
Maeterlinck har behandlat episoden med Maria
Magdalena. Den store belgiske
Nobelpristagaren har av den tyske Nobelpristagären
Paul Heyse ur hans drama Maria från
Magdala bedt att få låna bland annat idén att
Magdalena kunde rädda Guds son, såvida
hon ville ge sig åt en romare. »I», säger
Maeterlinck, »nästan hotfull ton» avslog
Heyse denna begäran. Maeterlinck beslöt
att i alla fall använda några av Heyses
uppslag och betygar honom sin
»tacksamhet för en andlig gåva, som, ehuru
ofrivillig, för den skull icke är mindre värdefull».
Maria Magdalena har ofta
framskymtat i konsten och den profana litteraturen,
men samtidigt brukar mellan hennes
gyllene lockar framskymta så mycket av hen-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
