Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
nes vita barm, att man kan förstå den
betänksamhet, de allvarligare kristna känna
vid en dylik behandling av den stora
syn-derskans liv. Under en dylik Marie
Madeleine-framställning i ett mysterium på en
parisisk småteater yttrade en fransk
krönikör, att man hade så när önskat, att hon
inte blivit omvänd.
Det är mera av Monna Vannas
Maeterlinck än av den, som skrev Pelléas och
Melisande, som man finner i hans Maria
Magdalena. Endast episoden med
Lasarus’ uppenbarelse förbryllar något. Man
får ej veta, om författaren själv tror på
Lasarus’ verkliga uppståndelse eller om
han skildrar händelsen som den tog sig
ut för de samtida.
Ett klokt drag är att ej låta Jesus av
Nasaret synas. Avståndet har gjort
vördnaden så stor, att det verkar hädiskt för
oss att tänka oss honom och ännu mera
att se honom med mänskliga karakteristika,
talande med provinsiell brytning, vara
närsynt, röra sig med tafatta gester frän
gali-leiska landsbygden o. dyl.
Krigstribunen Verus beundrar och åtrår
den sköna judiska hetären Maria från
Magdala. Förmodligen med den känsla av
ovärdighet, som begynnande verklig
kärlek brukar medföra och som är särskilt
naturlig i det fall, då det gäller
kameliadamer, håller hon den unge mannen ifrån
sig. Så ger hon efter för sina känslor för
Verus men träffas samtidigt av nasarenens
ord, och då så Lasarus, från döden
uppstigen, ropar till henne i hennes egen
landtvilla: »Kom, Mästaren kallar dig», går
hon över till de kristne. Verus, ursinnig
över att hon nu nekar tillhöra honom och
själv utsedd att leda korsfästelsen, lovar
att rädda den, som han tror vara sin
medtävlare om Magdalenas jordiska kärlek, om
hon vill ge sig åt honom. I
medvetandet att ej ens det högsta får köpas för en
synd nekar den forna synderskan och tror
sig handla rättast och i dens ande, som
väckte henne från det onda, genom att
låta honom dö.
Vad är det, som gör, att detta slut,
denna lösning ej riktigt tillfredsställer, trots
de både djupa och sanna ord, som
skalden låter henne yttra och trots att intet
av förstucken lystenhet framkommer i
skådespelet ? Är kanske fallet tör pinsamt
renodlat, tör järnhårdt konsekvent tör oss män-
GERDA LUNDEQUIST-DAHLSTRÖM
SOM MARIA MAGDALENA.
niskor, vilkas innersta väsen är
inkonsekvens? Blir det ej något hädiskt i tanken,
att Kristi försoningsdöd skulle kunnat
inhiberas, om krigstribunen Lucius Verus och
judiska hetären Maria Magdalena skulle ha följt
sina hjärtans och sina sinnens maning.
Till och med dygden kan, driven till sin
högsta höjd, närma sig, ja överskrida
gränsen till det opassande.
Den stora sorgespels-skådespelerskan
fru Gerda Lundequist-Dahlström var, som
väntat, bäst då hon var dygdigast.
Emellertid gav hon med skakande inre kraft liv
åt de sköna replikerna i sista akten, då
hon uttalade sitt: »Är det icke själva den
källa, från vilken källorna till all renhet,
all lycka och allt liv skola springa fram,
som jag besudlar i dag, om jag besudlar
din räddning!... Jag vet icke vart jag
skall fly med min själ! . . . Jag har intet
kvar, om jag förlorar honom, vi hava intet
kvar, om jag räddar honom!» I motsats
till den franske krönikören önskar man,
att denna Magdalena aldrig varit syndig.
Alla andra roller voro biroller men
många utförda med mycket god smak.
Så herr Svennbergs Annæus Silanus, en
världsvis äldre man, och herr Gösta
Ekman som Verus, ståtlig och lagom barsk,
samt även herr Oskar Johansson, den unge
romaren Appius, vilken kanske till leda
tör sig men till ära tör sanningen får höra,
att han aldrig skämmer bort en biroll.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
