Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Claes ha åtminstone ett hjärta av guld.
Herr Högel hade träffat både det yttre
■och det inre av denna mer socialt än
ekonomiskt vederhäftige friherre. Såväl unge
sonen Jakobs—herr Olof Molanders labila
ekonomiska tillstånd och hans vacklande
mellan onoslighet och bävan, då han någon
enstaka gång trillade inom familjens
råmärken, som von Sköldpaddas—herr Kurt
Welins särdeles väl funna och såvidt jag
kan erinra mig aldrig förut på någon teater
framförda korta idiotskratt med någon sorts
hysteriskt degenererad underton, förtjäna
mention honorable.
Intima teatern har under sin
konstnärliga och man skulle kunna tillägga
kapitalstarka ledning nu också en
sommarscen. Den historiska Djurgårdsteatern, snart
den enda teatersalong, som har kvar något
av gamla Stockholm och därför* är kär för
många stockholmare, invigdes med den
typiska lilla bagatellen av Blanche En
födelsedag på gäldstugan och densammes
Ett resande teatersällskap. I den förra
ter sig världsbilden efter all sorg och olycka,
som man fått vara med om, som en enkel
harmoni, där den »alltings återställelse»,
varom teologien talar, kan ske genom en
brylå eller, om motsatserna varit ovanligt
smärtsamma, åtminstone genom en sexa
eller »tillställning», som det hette den
tiden, då människorna voro goda och
brännvin liksom brunnsvattnet, om det
senare mot förmodan skulle användas, gratis
ingick i det hela. Den senare pjäsen är
den roligaste och mest klassiska av alla
eller rättare av de få svenska farser som
finnas.
Med stort nöje och, jag nekar ej till
det, med en viss rörelse hörde jag Daniel
Fallström med äkta patos och en här i
Sverige ovanlig formell skicklighet roligt
och vackert berätta om Blanche och
Djurgårdsteaterns gamla traditioner. Det finnes
få saker åt vilka ungdomen skrattar så
hjärtligt som åt äldre herrars muttrande
om att körsbär och flickor icke äro så söta
nu för tiden. Men då jag hörde Daniel,
jag vill ej säga profetera men skildra
forntidens snillrika män och sköna kvinnor och
bland de senare, som lyst på
Djurgårdsteaterns tiljor, nämna Anna Pettersson, så
tänkte jag: Filip av Macedonien gladde
sig åt att vara samtidig med Aristoteles
för att han därigenom kunde fa en alldeles
ovanligt kvalificerad informator åt sin son
Alexander; jag är av andra skäl glad att,
då jag ej fatt vara samtidig med den
lace-demoniska Helena, jag åtminstone fått vara
det med hennes stockholmska avbild.
Under namn av En tragedi i Wimmerby
gavs i Kungl. Operahuset i Stockholm den
17 maj 1848 och, påstår Dahlgren,
utvisslades den fars, som nu kallas Ett resande
teatersällskap. • Liksom Maeterlinck tog idéer
av Paul Heyse till sin. Maria Magdalena
och Heyse i sin tur tog dem från Nya
testamentet, så tog August Blanche idéer
av-herrarna Dennery, Cormon och Romain,
vilka i sin tur tagit ämnet från den roman
comique, som skrevs av Madame de
Main-tenons förste make Scarron. Svensk har
pjäsen i alla fall blivit under Blanches
händer, och en god bit av Sjövall och hela
Olander lär ha kommit till genom Blanche.
Här på Djurgårdsteatern blev, tack vare
Lars Hanssons mästerskap, Olander
huvudpersonen. Redan utseendet på den
utmärglade, malätne landsortsaktören, ej minst
själva huvudformen, hade något av hälften
idiot, hälften geni, och den högtidlighet,
varmed han tog sig själv, och den
allvarliga omsorg, med vilken han i
tidningspapper packade in sina matrester, gav ett
nästan vördnadsbjudande drag åt den
komiska uppenbarelsen.
I Tristan Bernards Mästertjuven
på samma teaterfanns det ej den Blancheska
barnatron på människans naturliga oskuld.
Hos Blanche är det som de moraliska
problemen ej funnes, så snälla äro alla. I
Bernards pjäs är det också som om de
moraliska problemen ej funnes, men det är
därför att ingen tyckes bry sig om dem.
Stycket är med sitt fingrande på
giltigheten av det eljes i den bättre över- och
underklassen tämligen oangripna sjunde
budet rätt betänkligt. Emellertid hade man
ett ganska reellt nöje av att se den
hjärte-goda, okonstlade och frikostiga dam, som
är pjäsens goda ängel, kokotten
mademoiselle Irma Lurette. Det var verkligen
nödvändigt, att det skulle vara någon som gav
i ett stycke, där det stals så mycket.
Sensualismen är visst alldeles utdömd inom
filosofien, men i Cytheres bataljon är den
lika viktig som disciplinen hos Mars’
kohorter. Den begåvade och förtjusande fru
i 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
