Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS ERDMANN
gar. En dag visar han Lidforss vid
hemkomsten från sin vanliga morgonpromenad
i. skogsdungarna kring Friedrichshagen en
bit indigo, som han köpt i en
diversehandel. Hållande det mot dagern frågar han:
»Ser du kopparglansen? Är det inte
sällsamt? Jag har säkra utsikter att med det
snaraste kunna avslöja indigon som ett
kopparderivat.» Lidforss erkänner
kopparglansen, men anmärker att indigon
produceras av en växt och att kopparföreningar
i regel äro starka gifter för växterna.
Strindberg skjuter in honom i sitt av en
fruktansvärd svavelstank fyllda rum, där han
laborerar. »Se här», jublar han, »läs! Vad
säga böckerna? Indigon bildas vid en
jäsningsprocess. Den är en patologisk
produkt, ett gift naturligtvis, kanske en
anorganisk ptomain. Se allt stämmer, allt!»
Lidforss bemödar sig såväl nu som vid
andra diskurser att grafiskt teckna, hur det
förhåller sig, men utan verkan. Lika litet
övertygar han Strindberg med sina
exempel för att få fram en rationell formel.
Strindberg fullföljer, blind och döv, sin
tankegång. »Nej, gosse», invänder han,
»det duger inte! Allt det där du har ritat
om atomerna är metafysik och
spetsfundigheter, sora ej få grumla min hjärna. Jag
förstår det inte, och vill ej förstå det!»
Så kommer Lidforss underfund med, att
Strindberg knappast har en aning om de
enklaste elementen i kemin. Han vet icke
ens vad som menas med en rationell
formel 1
Lidande av en kronisk misstro till
auktoriteter, ej minst de vetenskapliga, ägde
han en bergfast tro på sig själv. Han
kunde reformera allt. En kväll sitta de,
han och Lidforss, tillsammans i
Kiinstler-klause’n vid Dorotheenstrasse. Länge och
ivrigt hade han sysslat med försöken att
uppdela svavel i kol och väte. Nu var
upptäckten gjord. Gnistrande av idéer som
en starkt laddad elektricitetsniaskin skröt
han över, att svavlet är en förening av
kol, syre och väte! Då blir det även,
svarar Lidforss, identiskt med
metylalkoholen. Strindberg biter på kroken. »Det
låter ju barockt, och dock är det kanske
så. Ty tänk efter: svavlet är ett harts, i
ett visst ögonblick en kamfer, och kamfer
kan betraktas som en envärdig alkohol.
Och tänk på kolsvavlan, som förr kallades
svavelalkohol! Och på liliconylalkoholen,
som luktar kamfer! Svavel en
kondenserad, polymer metylalkohol? Ja, varför
icke.»
Nästa minut reformerar han botaniken,
vars lära om insektätande växter han
bestrider. Så kommer turen till matematiken.
Reguladetrin är »en sjuk punkt», som måste
avlägsnas med ett kejsarsnitt. Och
slutligen fråssar han i nöjet att gissla kvinnan.
»Hur tror du, att det är beställt med hennes
ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej!
Jag? Nej! Men Buffon, som var en djävla
man, har funnit befruktade ägg i hanarnas
sädesledare. Har du mod att tänka ut
tanken? Det är mannen, som lägger äggen,
och kvinnan är fågelboet. Hon kan
ersättas, undanskaffas. Det gäller blott att
hålla en konstant temperatur av 37 gr. och
bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och
så är mannen emanciperad —
fullständigt!»
Warburg gissar, att Strindbergs
planlagda, men aldrig utförda novell om Schéele
(i Svenska öden och äventyr) ledde honom
in på hans olycksbringande
naturvetenskapliga forskningar, om vilka han 1896
skriver till Nordenskiöld, att de kostat honom
»familjelycka, hälsa, vanligt mänskligt
samhälleligt anseende» och hotat hans
»personliga frihet och självbestämmelserätt».
Det var för novellen han 1890 lånade
arbeten av Schéele och Geoffroy
Saint-Hilaire.
Huru som helst kunna vi ej blunda för
det faktum, att »Antibarbarus eller svavlets
psykologi», som titeln lyder, väckte
uppseende. Boken gömmer de Strindbergska
fynden under Berlin-vistelsen. Revue des
deux niondes hälsar den som en revolution
i kemin, likvärdig med vad Röda Rummet
åstadkom i litteraturen. Enligt Göteborgs
Handelstidning blev författaren invald i
»Société astronomique» och bjuden på supe
hos Flammarion. Och när kritiken kom,
skänkte honom Hæckel trösten, att det
icke är samtiden men eftervärlden som
berömmer stora upptäckter!
Med Strindbergs temperament var det
givet att protesterna, hur de lydde och
varifrån de härledde sig, måste bli uttryck
för yrkesavund. Fackmännen kunde ej
tillåta en lekman utom skrået att angripa
dem. Också triumferar han med låtsad
fruktan över sina fienders manspillan i
Inferno, där det heter:
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
