Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM AUGUST STRINDBERG
I’Initiation offentliggör en uppsats av mig,
vari jag kritiserar det rådande astronomiska
systemet. Tisserand, föreståndare för Parisobservatoriet,
dör några dagar efter uppsatsens offentliggörande.
I ett anfall av upprymt lynne sammanställer jag
dessa bägge fakta och erinrar om, att Pasteur dog
ilagen efter det min Sylva Sylvarum utsändts i bok
handeln .. . Man tanke sig min förskräckelse, när
efter det slutliga brevet, som lyktade vår
korrespondens, den ryktbaraste av Sveriges astronomer
dör av slag. Jag blev ängslig, och det med skäl. . .
Till råga på min fasa: inom loppet av en månad
avlida fem mer eller mindre kända astronomer,
den ene efter den andre. Jag kände fruktan för
en fanatiker, som jag tillskrev en druids grymma
sinnelag, förenat med de hinduiska trollkarlarnas
föregivna makt att döda på avstånd.
Citatet är betecknande för hans
uppfattning av sin egen storhet och av
hämnden. Våren 1894 går det ut över Lidforss.
Han skriver till Paul från Ardagger:
Hej! Just nu brev från Haeckel i Jena, vari
han efter läsningen av Antibarbarus förklarar, att
han ej finner spår av fürryckthet, utan att en hans
avlidne vän, kemiker, förfäktat samma idéer i
livstiden ... Härmed repet åt B. L. Eller har han
dömt sig gå som en gammalmodig åsna hela sitt
livl Jag förlåter honom aldrig. Han har öppnat
stenkastningen, men jag brukar träffa tinningen,
när jag lägger till.
I juni förefaller han strängare. »Du
kan äckla B. L. därmed, att min i vinter
upptäckta metod för coelestografi för
närvarande utövas med stor framgång på
observatoriet i Paris, och att genom
densamma solens inre blivit närmare bestämt.
Så då får ytterligare den uslingen (Lidforss)
ett rapp över ögonbrynen. Och nu skall
han dö.» Strindberg undrar, var fienden
L. kan hålla till om sex månader, och
anropar Nemesis humana. Han befinner sig
i det stadium, »då nian hellre är bödel,
än man låter sig avrättas». Lidforss’
naturvetenskap »avlivar jag i Antibarbarus 2 och
3, och när han blir docent, som han aldrig
blir, skall hela det nya auditoriet spotta pä
hans gammalmodiga visdom, den jag
föråldrat. Moriturus es Themistocles!»
Hämnden och särskilt de här refererade
känslorna äro motbjudande, om de nu tagas
på allvar och icke som ett dumt skämt.
Lidforss undervärderade ingalunda hans
»upptäckter». I Antibarbarus återfinner han
samme Strindberg som i romanerna
Tscha7i-dala och I hafsbandet. Men i de litterära
produkterna är snillet herre över barbaren,
medan stenhuggarmaterialismen, som vill
förvandla natrium till kalium och kokes till
järn »genom hamring med en slägga»,
naken dansar indiandanser i de
vetenskapliga verken. Lidforss ser i hans »fossila
jättetankar» samma brutala storslagenhet
som hos juraperiodens jättedjur. Och han
medger, att Strindbergs vetenskap — jämte
allt odugligt slagg — även innehåller nya
uppslag och synpunkter.
»Han säger sig t. ex.», anmärker
Lidforss, »ha gjort den iakttagelsen, att om
man på växter, tillhörande klassen Monoëcia,
skär bort anlagen till honblommorna, så
vissna hanblommorna bort utan att utveckla
sig. Skulle denna observation befinnas
riktig, har Strindberg därmed givit ett
intressant uppslag för växtfysiologien, likasom
hans iakttagelser angående
undersvavelsyr-ligt natron som fytokemiskt reagens även
torde vara vetenskapligt brukbara.»
Däremot ställer sig Lidforss skeptisk inför hans
åsikter om månskivan, hans påstående, att
växterna ha nervsystem o. s. v. Och med
illa dold ironi berättar han följande:
I Lunds naturvetenskapliga institut
demonstrerade amanuensen den s. k. »Abbiska
belysningsapparaten». Strindberg hörde på
med ett allvar som om han lyssnade till
sin dödsdom. Efter föredraget’bad han att
få låna apparaten. Med denna försvann
han i ett sidorum, där han dröjde, och det
så länge, att hans nyfikna sällskap gick in
för att se vad han gjorde. En egendomlig
syn mötte dem. »Strindberg låg på knä
framför fönsterkarmen, på vilken han
placerat mikroskopet. Tuben hade han vridit
tillbaka och ställt in på — stjärnorna, som
han mikroskoperade med oljimmersion.»
III.
En av Strindbergs ofta upprepade
älsklingsteser rör sig om månen, som i hans
tanke inte är en himlakropp, men en från
jorden lösbruten, i rymden utslungad
kvarts-skiva, i vars blanka yta jorden speglas.
Lidforss hör teorien i Lund.
»Månlandskapet med de slocknade kratrarna var en
myt, och gubben i månen — Amerika, som
speglade sig i kvartsskivan.» På hans
något flata invändningar svarar Strindberg:
>När man ställer upp hypoteser, får man
inte vara småaktig.»
• Varje kväll, när det är fullmåne, traskar
mästaren till observatoriet för att studera
den genom teleskopet och noga rita av
konturerna, förtäljer Schleich. Där kunde
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
