Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ETT PORTRÄTT
stilla i landena», de examensläsande
juristerna, som ansågos stupida, de
supande och kortspelande »sanne
medicinarna», som menades sakna varje
allmänmänskligt högre intresse, de
from-lande prästämnena, i vilka man såg idel
idioter eller simpla matsträvare. Men
under sin schematiserande överlägsenhet
fanns det förvisso just i denna flock, till
vilken också en och annan »konservativ»
blev dragen, det mest sjudande själsliv,
intellektets och känslans. Där fanns de
som icke begärde mera än att få höra
lustigheter och satirer. Där fanns de som
hade nog av att i sina personliga
lyckodrömmar känna sig i förstående sällskap,
men där funnos först och sist de som
tagits in i åttiotalets allmänna »Sturm
und Dräng», i alla de stycken där världen
skulle förbättras och frälsas. Här skulle
förvisso både rivas och byggas. Först
skulle ju sanningen fram — man hade
ungdomens mod att se den. Den gamla
övertron skulle bort — man kunde i den
lyckliga åldern utan smärta lämna den.
Och i all sin självkänsla var man ärlig
och ödmjuk — människan skulle vänjas
vid den plats i skapelsen, där hon
befunnits höra hemma. Bort från
guddomen, som betvivlades, in i allskapelsen
och in bland djuren, med vilka hon hade
gemensamt ursprunget och
bestämmelsen. Darwin hade i all sin oskuld lossat
på särförbindelsen med guddomen,
Spencer skulle bygga upp den nya, verkligt
fasta sedligheten. Här fanns ärlig respekt
för sanningen, men här fanns också
känslan av ansvar att giva något i stället
för det som togs. Här fanns en varmt
ungdomlig åtrå att skapa hög
mänsklighet och skönhet på den nakna
grunden. Den heta entusiasmen för
nydaningen — det var detta som var
säregenheten och styrkan hos det orädda
följet. —
Det låg på den tiden långa somrar
i
mellan terminerna, och det var då som
om åsiktslivet fick en smula ferieglädje,
det också — inte så att man ett
ögonblick svek det, men det kom en behaglig
stillhet över det, och man njöt av
rättigheten att vara människa bland de
enklare människorna. När Bengt Lidforss,
en junidag i888, ännu som en lycklig
familjemedlem, drog ut på sommarnöje
vid Skelderviken, var det sol både utan
och innan. Sol över hav och
strandmark, sol och värme i ynglingasinnet.
Jag tror att Bengt var med och sprang
i en schnitzeljakt. Han dansade ibland
med familjeflickorna, utan större
begåvning åt det hållet. Han var aldrig någon
elegant — i dylika umgängeslivets
intimare scener kom han hjälplöst
hopkrupen och självironiskt gemytlig, hela
hans skick en ödmjuk begäran att för
allmän rolighets skull och »i all
tarvlighet» bli tagen med. Ja det hände till
och med att Bengt gick på jakt, i
segelbåt eller längs stranden. Han kom hem
med en ejder en gång till familjehushållet,
litet tranig och litet dyr, ty den hade,
i all lycklig omedvetenhet blivit nedlagd
i förbjuden tid, och den lycklige
iakttagaren av förvillelsen hade föräldrarna
fått muta.
Bengt arbetade. Mikroskopet stod
alltid framme, och rakkniven som
användes endast att göra snitten med, låg
vårdslöst kastad bland blommande
björn-bärsrankor. Jag var ute och strövade
med honom bland stranddynerna ibland,
då han gick i mycket djupa funderingar
över anpassningsfenomenen hos
växternas sandformer. Men så kunde vi slå
oss ned och tala om mina underbara
upplevelser under vintern i huvudstaden.
Socialismen var det stora evangelium
jag hade med mig. Det var
ljusbring-arna däruppe som levde sitt sura liv
för den stora lärans utbredande, och det
var »En återblick från år 2,000» — den
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
