Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ETT PORTRÄTT V
Men djupast inunder levde det gamla
hjärtat, det som hade drömt annorlunda.
Det som man nu måste slåss med, som
med allt det andra. Som man måste få
död på för ren barmhärtighets skull.
Eller låta leva endast under masker, som
en fredlös, intill döden.
Människor taga ju ofta arbetet som
en bedövning och ett rus. Visst var
det också för Bengt Lidforss en tillflykt
och ett gömsle. Han var ju ytterst av
samma art som vi andra. Jag vet inte
hur det kom sig att vi, långt efter det
som jag nu berättat, överraskade
varandra med en frank bekännelse — som
åtminstone för stunden var ärlig och
kraftigt menad —- att intet fanns finare
och intet mera vardt att leva för än en
kvinnas kärlek. Och dock, när Bengt
Lidforss slöt sig inne i vetenskaplig
forskning, så lämnade han sig åt en drift
som var en av hans hela väsens allra
starkaste. Det syntes mig ibland att
för Bengt Lidforss var det en så lätt,
ja allt för lätt och naturlig sak att glida
över på denna »modus vivendi». Han
var fri från känslosamhet. I sin
känslighet var han karl. Och i sin kamp
mot de renast allmänmänskliga
livsbegären hade han en mäktig hjälp därav
att han kunde arbeta. Ju äldre han blev,
desto mera oupphörligt var hans hjärna
i elden.
Men ännu hade ju Bengt en ungdom
med livets aprilsol över sig. Rätt
betänkt var ju hans deltagande i den
lundensiska studentbohèmen sä innerligt
naturligt. Det var icke lättsinne och
plikt-förgätenhet allenast i levernet på
»Tua-kaféet». Man tände också där och höll
vid liv en eld — en hjärnors och
hjärtans. Det var brusande ungdom som
svingade sina facklor och gjorde b|l av
av dem och såg in i bålet med strålande
ögon. En vådeld var det som brände
alla och förbrände några, men liv var
Fot. Siv. Swensson.
FRÅN SOMMAREN I SKÄLDERVIKEN
1888. Stående Paul Rosenius och
Erik Lidforss, sittande Bengt
Lidforss och stationskarlen.
det. Och i skådespelet, som lystes av
lågorna, var det två själaöden som
det föll ett särskilt ljus utöver. Två
mera sällsporda äventyrare möttes i det
skenet. Axel Danielsson,
samhällsom-skaparen, vilkens själaeld låg dämpad
under de grå vardagarnas regndropp i
den stora, allsköns fattigdomen omkring
honom, han mötte här Bengt Lidforss,
han som sökte själar på samma gång
som han sökte sin själaro. När de båda
människorna fingo känn på varandra, så
lyste det i långa tider om dem av den
mest trovärdiga och pojkaktiga fröjd.
Det var också en annan man som
Bengt Lidforss levde upp i. Det var
Strindberg. Strindberg, som sökte
intelligenser och läromästare, öppnade en
korrespondens med Bengt, och det var
tydligt att Bengt var hedrad av
hänvändelsen. Det började visst med växt-
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
