Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ETT PORTRÄTT V
Det var detta som var det vidunderliga,
nästan övermänskliga hos Bengt Lidforss,
att hans tankars konstutövning alltid
blev av alla vidrigheter sublimt oberörd.
Han kom omsider hem igen ur
landsflykten, men han själv var en annan.
Hans livsmod var icke brutet, hans liv
blev, ännu mera än det varit, en batalj.
Men i sina personliga, intimare
förhållanden gjorde han en frontförändring —
han lät dem glida över till de valplatser
där han skulle arbeta och kämpa och
där han skulle dyka under i
»gyttjebaden». Hans intresse för de betydande
människorna var alltjämt lika levande —
hans förmåga av värdering förblev
förunderligt oförvillad av rent personliga
erfarenheter — han hade bara fått nog
av den köttsliga närheten. De stora och
berömda intresserade honom mindre
personligen än som själsliga framtoningar i
allskapelsen. För detta förhållande kunde
kanske det med Strindberg räknas som
exponenten. Den förbindelsen hade fått
en katastrofartad upplösning medan Bengt
hjälpte »den store» med korrekturläsning
på »Antibarbarus». Jag är icke i stånd
att avgöra på vilkens sida skulden låg,
men jag vet att, om Bengt velat
hämnas när han skrev om Strindberg som
naturforskare, så gjorde han hämnden till
överlägsen konst. Som naturforskare var
det ju i främsta rummet de skulle
intressera varandra, dessa två, och
Strindberg hade ju under en viss period den
svagheten att vilja vara nydanare just
på det området. Bengt är i sin analys
icke det bittersta ond, han är bara road.
Strindberg är alltjämt för honom det
vidunderliga geniet och otillräknelig för
allt som eljes kunde hållas för nedrighet.
Men som kemiker är han barnet eller
stenåldersmannen. Lidforss triumferar ej
i minsta mån över hans hjälplöshet, den
är endast det ytterligt intressanta och
verkligt lustiga utslaget av hans diktar-
215
Fot, Rahmn, Lund,
BENGT LIDFORSS. I 9 I 3.
läggning. Allt personligt i
mellanhavan-det var avblåst. Kanske för dem båda.
Strindberg var dock fridsam till sinnes
de dagarna han gick här i höstgrådasket
i Malmö. Han tycktes hågad för en
utjämning med Lidforss. Halvt
ointresserad följde mig denne upp till
Strindbergs hotellrum. Det blev ett kort,
formellt och vänskapligt ordbyte, och
sen tror jag aldrig de mera fingo någon
beröring med varandra. Men det hör
till denna historia, att när, ett par år
före Strindbergs död, den något
hetlev-rade fejden om våra store diktares
inbördes rangställning flammade upp, Bengt
Lidforss kom in i stenkastningen till
försvar för förste mannen.
Men det var inte endast de »store»
i verkligheten som Bengt Lidforss vände
ryggen. Det var också de gamla
vännerna. De gamla banden höllo endast
hjälpligt på någon enstaka punkt. Han
gjorde då och då ett vackert försök att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
