Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två bilderböcker av två danskor. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN
i samband med en ande, för vilken var
dag blev full av upplevelser och
uppgifter; för vilken livet var en ständig
växling mellan jubel och sorg, ett barn, som
kunde hänryckas över en frukt, en skapande,
vars tårar kunde strömma över en av hans
diktade människors lidande.
I Nulle Finsens sista bok finna vi först
Björnson och hans hustru i deras kära
Rom, där de vistades vintern 1904—05.
Deras bostad var i Via Gregoriana, där
de framför sig hade en italiensk villa med
en härlig gammal trädgård ooh från taket
sågo Monte Pincio, Palatinen,
Peterskyrkan, Quirinalen teckna sig mot
morgonhimlens rena blå eller aftonhimlens
flammande prakt.
Helt ostörd kunde Björnson ej njuta
vistelsen i den honom allt ifrån ungdomen
käraste av städer. Nulle Finsen
berättar om hur uppfylld han var av det då
pågående rysk-japanska kriget, om hur han,
som ena stunden fann »alt i den vide,
vide Verden saa rent vidunderligt skjönt»,
den andra var djupt bedrövad över krigets
fasor och över de undertryckta folkens —
särskilt finnars och sönderjyders —
oförrätter. Nulle Finsen antecknar Björnsons
uttalanden om det dåvarande politiska
tillståndet, där Frankrike och Tyskland genom
lån understödde Ryssland, som med våld
och list tillitetgjorde Finlands och alla
andras frihet; om socialisternas och
fredsvännernas jämmerliga bankrutt inför
erövringspolitikens låga egoism; om villkoret för
kulturens räddning ur farorna från öster,
en räddning som Björnson såg i ett väldigt,
oövervinneligt förbund mellan alla
germanska folk, där varje folk skulle stå fritt
och oberoende men sammanhållas av viljan
till ett fredens och rättens tillstånd. Men
framför allt var det krigsmoralen i stort
som smått, mellan barn som mellan vuxna,
vilken måste bekämpas, om det någon gång
skulle ljusna i världen, där nu all slags
omoral gömde sig i läran om att makt
är rätt, medan all möjlighet till ljusare tider
fanns i budet att ej göra andra vad man
ej vill att de skola göra oss.
Dessa och liknande uttalanden ha nu
genom världskriget blivit självklarheter, dem
man läser i varje litet landsortsblad. När
Björnson och andra fredsvänner uttalade
dem, under tiden strax före världskriget,
såg man s. k. statsmän lyssna med samma
KEY
besvärat artiga uppsyn som betecknar en
lyssnare till själssjukas sammanhangslösheter.
Just nu ha vi mera behov av Björnsons
ljusa hopp än av hans klara framsyn, hoppet
att så länge världen består »vil efter den
mörkeste Förödelse, den mörkeste Rædsel
det evig gryende Liv atter vælde op av
den muldne Jord».
Björnsons tillfälliga hem i Rom var —
liksom det fasta hemmet på Aulestad —
en mötesplats för all världens folk och alla
tidens stora tankar. »För Björnson», säger
Nulle Finsen med rätta, »var intet
likgiltigt, intet livsdugligt fick gå till spillo, och
där hans hard och fantasi grep in, där
skapades liv och framgång.»
Lika levande som hon gör Björnson i
hans profetiska vredesstunder visar hon
honom under de små skälmska
uppträdena mellan honom och hans Karoline
eller i strålande festlynne, t. ex. då
Drachmann kom till Rom och Björnson i sin
glädje tog fram sitt bästa Carraravin —
med smak och doft av »solsken, fågelsång
och blomster» — ett vin som skulle tömmas
»till den störste levande lyrikerns ära». En
av bokens mest förtjusande skildringar är den
av skandinavernas fest till firande av
hundraårsdagen av H. C. Andersens födelse. I
Beatrice Cencis gamla palats samlades de.
Först framträdde Drachmann — »snehvid,
som en fremmed Havfugl, der var dalet
ned i Sydens Lande, lysende ung, med
Begejstringens mæktige Brus i sin høje,
svaje Skikkelse» och — läser upp den dikt,
han skrivit till fasten. Så började Björnson
på det drömlika sökande sätt, som varslade
om hans allra mest gripande tal. Han,
som hade känt och älskat »det store,
vidunderlige Barn» H. C. Andersen, måste
först och främst vittna om det orimliga i
att kalla H. C. Andersen ful, han vars
ansikte var idel själ! Han vars fantasi
var sådan, att en rikare, större, renare icke
funnits; han, som var den finast kännande
människa, med ett medlidande, en fromhet,
en glädje över vart vänligt ord! Att
danskarna hade haft hjärta att skämta över
hans s. k. fåfänga, som endast var känslan
av att vara gudabenådad–»en
innerlig, dyp, barnlig Glæde over att kunne
aapne en Verden av Skjønhet for andre,
og føie, at andre forstod ham och frydet
sig med ham.–-De skjønneste, de
dypeste, de reneste, de viseste Ord er sagt
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
