Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två bilderböcker av två danskor. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
blev ödesdiger. Nulle Finsen målar
Björnson ypperligt genom att berätta huru
man överallt förföljdes av Sletten; Sletten
i källaren, Sletten i hela huset, Sletten
hängde i möbler och väggar; huru
Björnson rasade över Karolines tvivel på Slettens
oskuld; huru ihärdig den hänförelse
förblev, under vilken han i tidningsartiklar,
brev och samtal satte in alla sina krafter
på att rädda en oskyldig. För honom
var det en samvetssak att finna de bevis,
som skulle öppna fängelseportarna. Att
han därunder tröttade ut hela sin
omgivning genom sin ihärdighet, att han var
så grundlig att han tillsammans med sin
gode vän Jakob Bull företog experiment
med skjutvapen för att utröna sanningen i
vissa uppgifter om mordet — allt detta
skildrar Nulle Finsen intagande skälmskt.
Endast en kärleksfull syn och en
konstnärlig känsla i förening förmå ge én
så målande bild. Hur levande blir icke
Björnsons väsen genom ord som dessa:
»Kunde Mennesker dog gribe og
gengive de vidunderlige, skønne og
fantasifulde Bevægelser, Björnson, naar han er
betaget, ligesom tegner og former ud i
Luften. Luften bliver levende, Luften
bliver talende under hans Haand. — —»
Sålunda fogar hon drag till drag, och
med vartenda ett ger hon alla oss, som
även älskade honom, några stunder av
återseendet glädje och dem, som aldrig haft
lyckan att känna honom, en aning om
denna solgud och åskgud, denna
universella människa, vars hjärtelag hade en
sådan värme och en sådan vidd att han —
midt under unionskrisen 1905 —
omhuldade en liten mus, som sökt en tillflykt i
hans arbetsrum, och hotade att med sin
vredes viggar drabba en var, som kom den
för när!
Så rik är denna bok att man
gripes av smärta över alla de böcker om
samma ämne, som icke blivit skrivna; över
de skatter av mänsklig godhet, strålande
tankar, rika livsyttringar, som för alltid
sjunkit i glömska, därför att Björnson icke
vid sin sida haft en Eckermann. Dennes
Samtal med Goethe var på senare år den
bok Björnson helst läste, och bland allt
annat, han ur denna skattkammare hämtade,
var även vissheten att Goethe som
personlighet vida övergick sina verk. Nulle
Finsens bok stärker, vad Björnson angår,
samma visshet. Endast i det dagliga
umgänget erfor man i vilken grad Björnson
var sitt folks omutliga samvete och fostrare
och med vilket allvar han sökt dana sig
själv att fylla det för honom högsta budet,
det han sammanfattat i orden »helt god
at være mot alle, alle». Nulle Finsens
bok vittnar om det ena som om det andra.
Hans iver att kulturodia sitt folk kunde ta
sig så humoristiska uttryck som att han
— hemkommen från Italien och pinad av
den nordiska klumpigheten —
kommenderade samman gårdsfolket och sina egna
barn för att dansa française och sålunda
lätta på rörelsernas tyngd! Om arten av
hans godhet må följande drag vittna:
Björnson hörde berättas att en präktig
bondflicka, som blivit mor till följd av en
stry-kares våld, levde undangömd som en
skad-skjuten, människoskygg varelse. Björnson
reste till henne och stannade så länge han
behövde för att åter resa upp hennes brutna
sinne och mana fram självkänslans livsmod.
År efter kom hon till Aulestad för att tacka
Björnson, som återgivit henne vilja och kraft
att leva livet. »Då gräto vi båda», berättade
Karoline. Sådana drag kunde
mångfaldigas, betecknande den djupa humaniteten
hos den man som, hade han nu levat,
skulle varit den stämma från de germanska
folken vilken hela världen lyssnat till,
såsom den lyssnat till Romain Rollands, från
de romanska landen ljudande.
II.
Nulle Finsens bilder från det
Björnsonska hemmet ha för mig återkallat Helena
Nybloms dikter om Björnson, hans hustru
och döttrar, vilka alldeles samklinga med
den andra danskans uppfattning av dessa
människor.1
Även hon vittnar om Björnson att:
Du leved som du digted.
Björnson och den då tjugoåriga Helena
Roed möttes första gången i Rom under
början av 1890-talet. Björnson blev’alltid
lyrisk då han mindes huru vacker och
själfull hon första gången stod för honom
i »en blå Kjole», jag tror det var på
Capitolium ; i alla händelser var det vid en
ung segergudinna han liknade henne. Det
1 Se Nye pg gamle Digte 1910.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
