Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Signe Hebbe. En studie. Av Ragnar Hyltén-Cavallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGNE HEBBE
Fot. A, L. Lindblad, Södertelje.
SIGNE HEBBE I RIDDRÄKT.
OMKR. 1863.
artistskap, utförde hon under årens lopp
bland annat Mignon, Violetta, Lucrezia
Borgia, Julia, Afrikanskan, Pamina,
Kly-temnestra samt slutligen två roller, båda
högt uppskattade isynnerhet i Sverige, och
i vilka man ansåg att hon på ett
beundransvärdt sätt lyckats sammansmälta lyriskt
och dramatiskt uttryck. Det var Margareta
i Faust och Fidelio. Själv har hon med
sin på samma gång ödmjuka och
överlägsna självkritik betraktat Fidelio som ett
parti, vilket egentligen översteg hennes
vokala krafter, men mot denna utsago står
hennes samtids vittnesbörd om att Leonoras
sublima gestalt aldrig på den gamla ärorika
Stockholmsoperans seen fått en så idealisk
tolkning som av Signe Hebbe.
Hennes artistskap färgades således
främst av den lysande dramatiska talangen.
Man har sagt att Signe Hebbe införde
realismen i vår lyriska scenkonst. Det är
knappt ett uttömmande omdöme. Vad hon
såsom dramatisk sångerska visade sig
behärska var den stora tragiska stilen,
återgiven med en sådan förening av teknik
och inspiration, som då ännu ingen svensk
sångerska utom Jenny Lind kunnat
uppvisa. Om man med realism menar den
slagkraft, som sanning och patos giva,
och i begreppet tillika lägger frihet från
schablon, då var Signe Hebbe i bästa
mening en realistisk konstnär. Och
schablon var och är ännu något som alltjämt
gärna vidlåder det mesta av all operakonst.
Dess musa är synnerligen vingelfotad och
hela dess strängt konstnärliga halt av
estetici ganska omstridd. Blott någon
gång uppenbarar sig en artist mäktig nog
att förvandla en konventionell operaroll
till en levande gestalt, och en sådan
sällsynt företeelse väcker då beundran men
även motsägelse. Och det var även vad
Signe Hebbe med sin djärva uttrycksfullhet
och starka färgläggning framkallade. Men
kraften av hennes begåvning segrade över
dem, som i operan vant sig av med att
söka en äkta kärna av dramatik.
Som sångerska förfogade hon över en
stämma, klockren, utmärkt utbildad och
villigt lånande sig åt skiftande dramatiska
uttryck. Huruvida den var »stor» eller
»liten», därom äro samtida kritici ej eniga,
och det kan lämnas därhän. Det framgår
dock tydligt av deras omdömen, att den med
stor verkan tjänade som uttrycksmedel för
sångerskans rika känsloklaviatur. Det bör
vara nog. Man har aldrig fått höra om
Fot. Selma Jacobsson.
KLYTEMNESTRA I IFIGENIA.
OMKR. 1865.
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
