Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Signe Hebbe. En studie. Av Ragnar Hyltén-Cavallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR HYLTÉN-CAVALLIUS
Klemming^ atelier
MARGUERITE.
OMKR. 1865.
Patti eller Lucca hade »stora» röster, men
väl att de voro stora sångerskor.
Trots att Signe Hebbe sålunda
mänskligt sett fått allt vad hon kunnat drömma
om av framgång och fulländning i sin
konst, så fanns det dock en bana, som
säkert skulle skänkt hennes konstnärssjäl
en tillfredsställelse av djupare art. Det är
nästan tragiskt, att såsom hon genom
alltför nådiga gudars gåvor hava varit
mäktig att beträda mer än en konstnärsbana.
Det finns nämligen intet tvivel om att
talscenen skulle för Signe Hebbe blivit ett
ännu vidare fält än operan. Inom ramen
för sin lyriska konst var hon en
utomordentlig skådespelerska, men ställd utanför
de snäva gränser som betingas av själva
genren, och fördjupad i umgänget med den
dramatiska världslitteraturens stora
kvinnogestalter, skulle Signe Hebbe säkerligen
blivit en stor skådespelerska. Lady Macbeth,
Julia, Fædra och Antigone hade varit
uppgifter, som hon med sin utomordentliga
teknik, sitt lidelsefulla temperament och
sin djupa hänförelse för allt stort och
upphöjt i konst och liv skulle löst på ett
glänsande sätt.
Dock denna aldrig förverkligade
konstnärslängtan skulle senare bära frukt och
giva henne en rik ersättning för allt det,
som hon själv väl kunnat men icke i sin tjänst
hos sånggudinnorna hunnit uträtta. Det
var då hon efter avslutad operabana i
Stockholm öppnade en skola för dramatisk
konst, en verksamhet som hon ända intill
nu alltjämt fortsatt. Hennes förtrogenhet
med kontinentens teaterkonst, hennes egen
grundliga utbildning samt hennes starka
intellekt och andliga smidighet gjorde henne
synnerligen lämpad för uppgiften att i
Sverige upprätthålla den sceniska konstens
ideal. En förklaring bland andra till just
hennes smidighet torde för övrigt ligga i
hennes internationella härstamning.
Hennes farmor var italienska, hennes fars släkt
en från Siebenburgen invandrad adelsfamilj.
Så har hon därigenom fått halvblodets
intellektuella rörlighet och
förutsättningslöshet samt därjämte dess känsla för
humanitet och dess skärpta observationslust,
samtidigt som dock hennes djupa idealitet och
respekt för konstens helgd räddat henne
från den andliga frivolitet och rotlöshet,
som brukar vara medaljens frånsida hos
blandrasen. Väl är det å andra sidan
säkert att det ligger en styrka gömd i den
nationella betoningen och att således för
ett litet lands stora artister, sådana som t.
ex. Jenny Lind och Christina Nilsson, deras
starkt utpräglade nordiskhet varit dem ett
ypperligt stöd i deras konstnärskap, vilket
Signe Hebbe däremot icke kunde påräkna.
Men i så mycket högre grad har hennes
universellt anlagda typ varit henne till
hjälp, när hon ingick i det andra skedet
av sin verksamhet i konstens tjänst,
nämligen som lärarinna i dramatisk konst. Den
dag Signe Hebbe drog sig från scenen
efter en lång bana av triumfer och
erfarenheter och i sitt artistskap mognad och
fördjupad, påbörjade hon i stället ett
mödosamt, ofta otacksamt arbete, som
emellertid åt Sveriges scenkonst skulle skänka
betydande vinningar.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
