Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hostrup. Ett hundraårsminne. Av Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOSTRUP
ket, beslöt han sig för att fira
sammanslagningen mellan den gamla
studentföreningen och det nya
»Academi-kum», som skulle förenas på nyåret
1844, med en stor studentkomedi.
Resultatet blev den klassisk vordne
»Gjenboerne».
Ämnet i detta sångspel var hämtat
dels från det studentliv, som omgav den
unge teologie kandidaten i den
minnesrika studentkasernen, dels från
vardagslivet i en handtverkarfamilj i det gamla
Kongens Köbenhavn. Studentliv och
kälkborgarliv, båda äro givna med en
intensiv kraft i verklighetsskildringen, låt
vara att den mycket realistiska dialogen
enligt tidens smak då och då avbrytes
av kupletter, som mestadels falla
utanför verklighetsramen. Men i detta fall
anslöt sig ju Hostrup till den
vådevillstil, som Johan Ludvig Heiberg,
närmast efter franskt mönster, inaugurerat i
Danmark knappt två årtionden tidigare
och som var så populär litet varstans under
denna tid. Men Hostrup nöjer sig ej som
Heiberg med en mera summarisk
verklighetsskildring eller med grova
konturer, han går ut bland folket, han
individualiserar och nyanserar, han
avlyssnar personerna deras egenart, han
varierar studenttyperna, och han återger
— för att begagna Peter Hansens ord
— med underbar pålitlighet i form och
färg det borgerliga samhällets danska
flora.
För handlingen anlitade han även
fantastiska moment. Han lät en då av
skalderna mycket omhuldad
sagoskepnad, »den vandrande juden»,
Ahasverus, sätta intrigen i gång genoin att
utlåna »lyckans galoscher» åt styckets ene
huvudperson, studenten Klint, varigenom
denne kan osynlig förflyttas till
handtver-karfamiljen midt emot.
Detta fantastiska element — vartill
motstycken förekomma i två av hans
andra stora sångspel — visar släktskapen
mellan den Hostrupska komedien och
den då mycket populära Wienska
folkkomedien, vars främste mästare var den
förträfflige Ferdinand Raimund och som
även ägde en populär målsman i den
mera ytlige Nestroy, vilkens
»Lumpa-ciusvagabundus» senare blev så omtyckt
hos oss under namnet »Andersson,
Pettersson och Lundström». Hostrup
yttrar själv att han alltid älskat
sagodiktning och redan i Shaksperes »Stormen»
och »Midsommarnattsdrömmen» känt hur
utmärkt det sagoartade och det
starkt-komiska klädde varandra; ett resande
tyskt teatersällskap hade ock fäst hans
uppmärksamhet vid Raimunds och
Ne-stroys komedier, där de lågkomiska
vardagsscenerna ställdes i förbindelse med
en barock andevärld, och han håller ej
för otroligt att han mottagit »en liten
stöt» därifrån, när han skrev Gjenboerne.
Förträffligt använd är Ahasverustypen
med en blandning av romantik och komik.
Hostrup satiriserade den dåtida
vur-men att begagna denna sagofigur,
såsom bl. a. fallet var med Ingemann och
Andersen. Men huvudtyngden faller dock
på den kraftiga verklighetsskildringen.
Härvidlag märker man främst styckets
komiska huvudfigur, löjtnant von
Bud-dinge, en avdankad underofficer, i
vilken Hostrup skapat en ny präktig
variant av den urgamla
miles-gloriosus-Jacob von Tyboetypen, tillika en
variant av snyltgästfiguren, som har lika
gamla anor. Därtill några briljanta
handt-verkartyper, såsom
kopparslagaremästaren, hans hustru och, kanske allra bäst,
den hederlige kopparslagaregesällen
Madsen med sitt mästerstycke, »en Maskine
med Lövefödder og Gesvejsninger», alla
tagna på kornet och talande ett språk
som är direkt gripet ur livet. Därtill
komma de ur historisk synpunkt
kanske intressantaste figurerna: de olika
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
