Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hostrup. Ett hundraårsminne. Av Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG
vållade att Hostrup sade den dramatiska
sånggudinnan farväl. Han hade tagit
starka intryck av Grundtvig. Dennes
förkunnelse innebar dock ingen fiendskap
mot andra kulturmakter i livet än
religionen, tvärtom den kallades ju »den
glada kristendomen». Men Hostrup
kunde, som sagt, icke på en gång vara
präst och dramatisk skriftställare:
Tale og Skrift
var al min Bedrift
men aldrig fulgtes de godt:
Jeg tav, da jeg skrev,
og da Taler jeg blev,
saa gik det med Skriften kun smaat.
Så sade han något missmodigt
dikten farväl och sjöng:
Og visned Frugten som nys var skabt
Og gik der en smule Digter tabt
Et Menneske blev bevaret.
Hostrup hade länge varit förlovad
med en syster till Mantzius, som dock
var svårt sjuk; för att uppfylla hennes
önskan hade han 1848 låtit sig viga så
till sägandes vid hennes dödsbädd.
Kort förr än han erhöll sitt pastorat
ingick han sitt andra äktenskap med
skalden Hauchs dotter, Elisabeth, som
kom att utöva ett icke ringa inflytande
på hans personlighet under de år som
kommo. Det var ock, tack vare hennes
inflytande, som han sent omsider, efter
ett kvarts sekel, återvände till
skådebanan och nu för att giva ett inlägg i
1880-talets problemdramatik,
treakts-skådespelet i>Evai> (1881). Stycket som
uppfördes under »Dockhemstiden»
behandlar äktenskapliga strider, föranledda
av att mannen ställt upp sig vid ett
riks-dagsmannaval och till hustruns ledsnad
är på väg att »gå på ackord» men
framför allt på grund av olika meningar om
sonens uppfostran. Schismen hotar att
totalt söndra makarna, men med sitt
milda skaplynne vill Hostrup varken låta
stycket sluta med ett frågetecken eller
en oläklig brytning. Molnen skingras,
dissonansen upplöses. Man betraktade
flerestädes stycket såsom en inlaga i
Dockhemsstriden, t. o. m. som en
gensaga mot Ibsens stycke. Det var dock
planlagt innan Hostrup kände detta, och
enligt vad han skrev till mig, som
översatt stycket för svenska scenen,
ville han icke ha det uppfattat såsom
någon motskrift eller i alla fall endast
så till vida som han efter Dockhemmet,
vilket han skattade högt, »allraminst
önskat skildra ett äktenskap som
sprängdes, men däremot Fick dubbel lust att
skildra just ett, vars inre livskraft
härtill var för stark». Stycket är ett av
de märkligaste dramatiska inläggen i
dåtidens debatt om kvinnans ställning.
Det betonar kvinnans rätt att vara
mannens medhjälp både i och utanför
äktenskapet, men det viktigaste vore icke att
lagen erkände detta, utan att mannen
själv gjorde det.
Egendomligt nog har »Eva» ett rent
personligt samband med Nora i
Dockhemmet. Den person, en norskfödd, i
Danmark gift författarinna, vars tragiska
äktenskapshistoria som bekant givit Ibsen
själva motivet till »Ett dockhem», har
också haft en viss anpart i »Eva». Hon
var nämligen någon tid bosatt i
Fredriksborg, där hennes man var lektor
och till vars pastorat Hostrup befordrats.
Hon och hennes man umgingos i
prästgården. Hennes försök att efter
brytningen med sin man få träffa sitt sjuka
barn gav Hostrup uppslag till en del av
handlingen i Eva: striden om barnet.
Men den egentliga förebilden —
i djupare mening — till Eva stod Hostrup
närmare. I ett brev till mig, skrivet med
anledning av min essay om honom i
Ny Svensk Tidskrift 1881, uttalar han
sig på följande sätt efter att hava fällt
nyss anförda ord om sin önskan att skildra
ett äktenskap med stark livskraft:
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
