Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
han ut över landet, över staden och
marken, ända ut till det fjärran, där
öknen vilade. Men, då jag spörjande
vände ansiktet mot honom, lyfte han i
sin hand en skål, som stod där, en skål
av grönt och blått glas, underbar att
skåda, sirad med lotuskalkar och
ibis-huvud av det sällsammaste arbete och
med den bevingade solskivan utbredd i
dess botten. Han lyfte den mot ljuset,
och då det strömmade genom dess
sidor, flammade den som skulle eld vara
buren däri, som vore den slipad ur en
enda ädelsten av så stor kostbarhet, att
ingen skulle kunnat skatta den, och av
sådan skönhet, att dess make ingenstädes
stode att uppdriva.
Gästvän, sade konungen, se! Denna
skål, vars härlighet du beundrar, en ädel
konstnärs ädla verk, en klenod dyrbarare
än alla andra mina klenoder, vardt en
gång funnen i den egyptiska öknens
sand. Därborta där du nu ser den
ofruktbara marken som ett fjärran, förfruset hav,
en Okeanos av forstening sluten kring
mitt vida rike, där låg fordom för
oändliga tidsåldrar tillbaka en stad som denna,
stor, yppig och skön som det
hundraportade Tebe självt. Utplånad är den,
öknen har tagit den, västanstormarna
hava begraft den under den röda,
vandrande sanden. In över palatsens
basalt-golv och genom templens hallar har
sanden yrt, stigande som en springflod
stiger. Död och jordad är den staden,
döda och jordade dess män och kvinnor.
Där, i det innersta av ett sammanstörtat
tempel, vardt denna skål funnen. Jordad
och död är också den man, som skar
den. Ingen vet hans stånd, börd och
villkor, ingen något om hans livs lust
eller smärtor, ingen den grav, där han
vilar, ingen ens hans namn. Gästvän, du
bad mig om en önskan att följa din färd
och välsigna ditt öde. Välan — denne
mannens öde önskar jag för ditt eget!
Men när jag hörde konungen så
tala, steg misshag och förbittring upp
i min själ. Vad, ropade jag,
undergången, glömskan, är det då, du har
att önska för mig? Ödemarkens
övergivenhet och armod, en namnlös grift?
Skattar du mig och mitt så ringa att
du dömer utplånandet, uttrampandet,
utstrykandet som för oss bäst? Vad,
du nämner dig min vän och har detta
att önska mig?
Dock, stilla och leende som förr
betraktade konungen den kostbara
skålen i sin hand, och han lyfte den än
en gång mot ljuset att genomstrålas
därav. Och liksom hade han icke skönjt
min bitterhet och vrede talade han: Se!
Se glansen av ädelsten, märk färgernas
spel, skimret av irrande gnistor än och
än av djupt rinnande vatten! Öknens
solheta sand har ej allenast gömt och
bevarat, men förunderligt skapat ny
skönhet till den, konstnären skapat.
Denna tysta grav har ej varit ett
dödens ofruktsamma hus allenast, men
också en det evigt danande livets
verkstad. Och, gästvän, märk än mer: märk
högheten kring verket, ringen av avskild
helighet slageri kring det! Över tiden,
bortom seklers damm och smuts, brus
och oro lever det. Ingen förtäljer dig
om dagen och platsen, då det vardt till,
ingen vem den man var, under vars
händer det framgick. Befriat, renat,
heligt som det oförklarliga undret ensamt
är heligt, vilar det i sin egen slutna
och gåtfulla rymd, drömmande sina
förunderliga drömmar om fjärran världars
obekanta och sällsamma skönhet, allt
för hög för vår skumma och
grummel-mängda syn. — Gästvän, har du nu
förstått mig?
Men allt fort förhärdade jag mig och
ruvade mitt sinne i förbittring över
konungens ord. Detta landet, svarade jag,
är ett land av gravar, och människorna,
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
