Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
som bo här, tänka dödgrävares och
lik-gråtares tankar. Allt för länge, konung,
har du dvalts bland dödgrävare och
lik-gråtare. Ditt sinne är sjukt av grifternas
luft, och som en sjuk längtar du till
undergången. Men se — jag, o
konung, en hellensk sångare är jag, och
allt är mig kärt, som är dag och ljus
och kraft, allt omkring mig och mig
själv med det, ty hos mig själv känner
jag dagen och ljuset och kraften!
Undergången, mörkret, glömskan hatar jag,
ty de vilja det ondt, jag älskar högst,
de äro upplösningen, förstörelsen. Märk,
konung: där icke jag själv lever, jag,
Homeros, sångaren, där lewr intet. Jag
och mitt verk äro ett. Plåna mig ut
och du må plåna mitt verk, ut — det
bekymrar mig föga. Högre än allt
annat älskar jag mitt verk och det man
älskar, lämnar man ej frivilligt ifrån sig.
Ärelöst vore det, som övergåve en man
sin hustru, lämnande henne ut åt deras
barmhärtighet, som ville taga henne an.
Men du, konung, du bär dunsten från
de många gravarna i dina lungor och
du kan aldrig önska något helt, högt
och brinnande. Nu skönjer jag det och
varför du talade så som du talat!
Stum lyssnade konungen av Egypten
på mina ord. Stum stod han än, sedan
jag åter tystnat. Hans ögon minnes jag
ännu — fjärran lågo deras blickar, sträckta
dit ut till den avlägsna synranden, till den
döda öknens stela linje därborta. Och
ännu då han begynte att tala, vilade de
därvid, mer än någonsin förr
förunderliga att åse.
Gästvän, sade han, bland gravar lär
man det lättare och förr, som en var
av de dödlige till slut skall lära. Det
är ej sant, det du talade. Den man,
som färdas bland gravar, han älskar —
tro mig! — hetare, djupare och starkare
än andra män, ty han skönjer minutens
kostbarhet med dess snabbhet och oer-
sättligheten av det som är i minuten
med dess obeständighet. Och vad han
där lär sig älska högst, är ej det
fladdrande, bräckliga och snabbt förflugna,
ej det lättvunna och ljuva, fjärilar och
blommor, barns joller och kvinnors
smekningar, men mödans offervinst, men det
med offer köpta, händernas och hjärtats
verk, det hans själ drömt underbarast
och hans vilja velat ljusast och hårdast.
Men tro mig också däri, gästvän: ju
högre och djupare en man så älskar,
dess starkare och hetare önskar han
undergången för det, han älskar.
Undergångens befrielse, undergångens
rening önskar han för det. Sina händer
sträcker han mot öknen och ropar: tag
det, täck över det, hölj det! Som ett
djupt vatten vill han, att den skall stiga
och skölja det bort, skölja det rent i
det djupa, tvaga det fritt från
besmittelse. Ty allt mänskligt är besmittelse,
och besmittat är det, så länge något av
detta häftar därvid. Du själv, gästvän,
är en besmittelse för ditt verk, du och
allt det, som ditt är. Blocket och
tyngden äro de, bundna därvid, som fjättra
det, då det vill lyfta sig till sin längsta,
sin mest svindlande flykt, som icke låta
det varda, vad dess bestämmelse var att
varda för att hava nått den slutliga
segerns härlighet — lyft över tiden,
ensam med sig själv, triumferande blott
av sig själv. Gästvän, så länge en
sångares namn nämnes, är hans namn en
oförsonad skuld mot hans egen sångs
gudom. Så länge hans namn nämnes,
skall hans stad och hans land och hans
släkt nämnas, skall man veta att
förtälja om hans börd, om hans faders
stånd och hans moders härkomst, om
storleken av hans hjordar och vidden
av hans åkerland, om talet av de
kransar, han vunnit i tävlingsstrid, och vikten
av det guld, furstar och ädlingar skänkt
honom i sångarlön. Man skall tissla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
