Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas - Livet. Av E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
de, som stanna och viska: Hur skönt,
hur stort likväl....!
Så talade konungen av Egypten,
och sedan han detta sagt, lade han sin
hand på min arm och sporde:
Gästvän och sångare, förstår du mig
nu? Så högt älskar jag dig och din
sång, att jag önskar dig undergångens
lycka!»
Då Homeros slutat att förtälja, hade
redan de första kvällsstjärnorna brutit
fram i den djupnande rymden. Alla,
män och kvinnor, sutto tysta omkring
honom, blott nattsuset från det fjärran havet
vandrade i mäktig rytm genom de
milsvida skogarnas bladkronor.
Men än en gång höjde den blinde
sångaren sin röst till tal, och nu var
den bliven så hög, så full av klang och
kraft, att alla måste förundra sig
»Länge, länge», sade han, »var ko-
nungens av Egypten avskedshälsning
mig till gåta och ovisshet. Den är mig
det ej mer. Denna kväll har jag
genomträngt dess mening. Jag tackar dig, Zevs,
att du upplyst mig! Jag tackar dig, evige
fader, att mitt öde fick rymma även
denna nåd!»
Hög, stark och mäktig reste han sig,
och då ledsvennerna skyndade fram för
att stödja honom, sköt han dem åsido.
Han lyfte händerna till åkallan, och de
stela, blinda ögonen riktades upp mot
de stora stjärnorna. Så tecknade han
till tjänarskaran omkring sig, och man
beledsagade honom fram till
gårdsplanens midt, där husaltaret stod rest, murat
av sten och kalk. En ung, kraftfull
och svartglänsande tjur blev framledd,
och i den första nattimmen tillredde
Homeros, sångaren, husets herre, själv
ett högtidligt offer sin fader Zevs till
ära och pris.
LIVET
av E. N- Söderberg
Du njugga liv, som mindre gav än tog,
du stränga liv, som smekte ej, men slog,
hur fattig står till sist för oss din summa!
Oss ofta tycks, att du till kval oss döpt,
att vi en flyktig vårdags solsken köpt
med år, som glida höstligt grå och skumma.
Och dock — vi älska dig trots olycksslag,
trots sår, som svedo, och trots nederlag,
som länge, länge tyngde smärtsamt bittra.
Så underlig du skapade vår håg,
att hav av sorg den glömmer för en våg,
en enda liten våg, som ljust kan glittra.
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
