Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
namnen på hans älskarinnor och draga
sig till minnes måttet av hans olyckor,
och då hans sånger sjungas, skall man
spetsa sina öron för att förnimma
åter-klangen därav i hans strofers toner och
rytm. Men, gästvän, jag säger dig:
med allt detta har hans sång intet att
skaffa! Allt detta är smuts, smuts och
orenlighet på hans sångs fläcklösa
kyskhet, är fängelsegaller kring örnen, kring
hans sångs konungsliga fågel. Bort,
bort må hans örn flyga, bort till de
öde viddernas rum, där ingen bor och
ingen pekar med fingret efter hans flykt,
och då den återvänder därifrån, må den
vara en främmande fågel, som ingen
känner, en sällsam gäst, i vars vingslags
sus man förnimmer suset från det
obekantas fjärranvärld och vars höga flykt
mätes blott av dess egen djärvhet,
stolthet och behag. Det grå stoftet av tid
och rum och nyckfull tillfällighet har
den skakat av sin fjäderskrud — den
ser inga gränser mera, en oändlig rymd
spänner sig för dess öga — den är för
alltid befriad, renad, eviggjord.
Någonstädes djupt nere, långt borta, ligger du
själv, du, sångaren, örnens herre — en
liten handfull förmultnad jord, som
tanklösa fötter trampa över, glömd, namnlös
som mullen du för länge sedan smultit
samman med — men högt, högt
däruppe stiger din sångs konungsliga fågel,
stiger genom en klingande luft av kristall
rätt upp till din fader Zevs.
Gästvän, for konungen fort, ofta har
jag som nu stått här och betraktat den
röda öknen därborta och frågat efter
den dag, den skall börja skrida på
nytt, som den skridit fordom den gång,
den begrov staden, om vilken jag talade,
skrida hän också över min stad och allt
jag skapat och danat däri, palats,
tempel och trädgårdar, prisade över all
världen för sin skönhet och med sitt
rykte förstorande mitt eget namns rykte.
Jag har frågat mig, när den tidsålder
skall varda, då sanden ligger också över
deras härlighet och ökenstammarnas
karavaner draga fram däröver utan att ana
något om allt det, som sover under den
mjuka mark, i vilken deras kamelers
hovar snubbla. Och åter har jag frågat
mig, om den dag också en gång skall
vara kommande, då det sjunkna och
begravda åter skall grävas upp därur
till människornas häpnad och undran,
och om då någon skall stanna i
begrundan inför de verk, som det var
min lust och ära att mana fram till liv
i sten, metall och färger, och säga sig:
En ädel konstnär var denne okände
furste, som byggde och högg. Prisad
och välsignad vare du för ditt verk, du
namnlöse och obekante!
Ja, gästvän, också det har jag frågat
mig, då jag i tunga stunder av
förkrosselse förnam all världen och det som
världens är som omätlig skuld och
oför-lösligt lidande, då jag märkte mig till
minnes alla brott, all styggelse, all last,
som förövas på jorden, sveken, ondskan,
vrångheten, kvalen och smärtorna, som
de dödliga måste bära, pinorna och
olyckorna, som var dag äro nya —
frågat om icke jämväl det ögonblick
skall förkunna sin ankomst, då den
oändliga öknen stiger längre, längre än,
långt som världen går, över all världen,
över städer och åkrar, floder och kanaler,
över brott och orättfärdighet, lidanden
och tårar, stiger tills all jorden ligger
lik under dess röda mantel, tyst, kall
och död. Och om så efter tusenden
av år, äoner av år, ett nytt släkte på
nytt höljer den manteln av, blottar med
sina spadar och hackor den förstenade
kroppen, och om då också där
undergångens renande eld skall hava bränt
besmittelsen bort, de onda bölderna,
skammens och förnedringens fläckar, att
även inför dess anblick där skola finnas
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
