Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
var det dock i många avseenden en god
framställning av den märkliga komedin
man fick se på Svenska teatern. Har
Al-ceste, den ärlige, klumpige nedrackaren på
tidens ondska och människosläktets
falskhet, rätt? Det är väl enligt Moliéres och
hans tids dramatiska smak mest på en
renodlad dygd eller odygd en komedi koncentrerar
sig, och det är i detta fall societetslögnen.
Dock även den frommaste och mest
rätt-tänkande erkänner väl, att det på en gång
är svårt men också en plikt att förena
kärlekskravet och sanningskravet, att säga
till sin tant på hennes fråga, om ej det
vykort hon skickade var vackert: »Nej,
tant, det var det icke. Det var ett av de
fulaste och smaklösaste jag sett», — så gör
blott en Alceste. Vi andra säga: »Det
var näpet» eller »den sorten är den mest
omtyckta». Alceste-typen är redbar och
outhärdlig, man råkar honom ej så mycket
på bjudningar, ty han bjudes endast i
nödfall. Här i pjäsen får man vara glad, att
han tyckes förbli ogift, så att sorten ej
förökas. I Sverige är han ej ovanlig, i
Frankrike mycket sällsynt. Ar han inte
vanligast i Norge? Vad tycker Moliére
själv om honom? Det hade man kanske
förstått bättre, om man kunde fått se
stycket, då han själv kreerade huvudrollen.
En tydlig sympati märkes för karaktären
och en fransk-klassisk ovilja mot hans
överdrifter. Ett betecknande smådrag är, att
Alceste på bekostnad av de nyare tillgjorda
dikterna framhåller en gammal eller rättare
dä blott gammalmodig sång:
Si le roi m’avait donné
Paris, sa grand’ville
Et s il me fallüt quitter
L’amour de ma mie etc.
Det är således äktheten på alla områden
han med otålighet letar efter.
Man förstår också hans obehagskänsla,
då han hör, hur den lustiga och vackra
Celimène skämtsamt hackar på, härmar och
gör narr av de frånvarande bekanta. En
mänsklig seen om någon, — liknande ha
förekommit i alla tider. Den sömnigaste och
dummaste får ju glans i ögonen, då något
ofördelaktigt säges om en frånvarande, och
detta kan verkligen vara ett skäl för
människoförakt eller självbesinning, allteftersom
man är lagd till.
Alceste—herr Klintberg har kanske
Fot. F. Flodin.
PAULINE BRUNIUS SOM
CELIMÈNE I MISANTROPEN.
alltför lätt att låta arg och högljudd. Här
kunde han dock varit belåten både med
sin översättning, sin regie och sitt spel.
Celimène, den smidiga, världskloka och
förtjusande hjältinnan hade en alltgenom
lycklig och stilfull tolkare i fru Brunius.
Hon var en fest både för ögon och
förstånd.
Intriganten Arsinoë—fru Constance
Byström ledde tankarna mera på
Perpig-nans borgerliga bjudningar än på Versailles’
slottssalar. Det var ett misstag av regien
att låta en aktris, som är så bra, där hon
passar, spela en roll, där hon inte passade,
d. v. s. i salongerna i 1660-talets Paris
och Versailles. Stil och smak fanns
särskilt i de olika herrarnas dräkter och
uppträdande. De rörde sig med en viss pompa
och désinvolture i förening, som verkade
le grand siècle.
Det påstås, att Ungerns duktiga inlägg
i världskriget passerat alldeles för oanmärkt.
Månne vi också ej ha alltför litet beaktat,
att magyarerna kommit med riktigt roliga
skådespel?
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
