Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
vilda härjningar — en kvinna, som blir
vansinnig under letande efter sitt barn bland
ruinerna efter hennes nedbrunna hus — i
en annan få vi se hur det återverkar p2f
avkomman, som företer anblicken av hemska
spökbarn, vilkas fortsatta framalstrande
staten dock anbefaller. Både den förra
berättelsen, som tyckes vara uttrycket för en
enda fasans stelkramp, och den senare med
sin makabra stämning och bittra satir lida
dock under en obalanserad överdrift. En
fastare och friare verkan åstadkommer
berättelsen om den engelska ladyn, som vid
en krigares dödsbädd blir botad från den
mondäna krigsyra, som fattat damerna i
London. Det är svidande men renande
lut författarinnan använder i denna
bestraffning av tanklös humbug. I skildringen
av en kvinnlig fredsapostel, som begår
självmord för att med döden styrka sin tro,
hör man bristningen av en sådan spänd
sträng, som Anna Lenah Elgström älskar
att finna hos människosjälarna, den djärva
idealitetens, den trotsiga viljans klingande
sträng. Det är i en berättelse som denna
man fattar den etiska storheten i hennes
livsuppfattning. Idén är odödlig, även om
den gar under i livet. Det är alla
tros-hjältars, alla martyrers tro. Feminismen
bildar också ett tätt inslag i boken. Det
är främst i mödrarnas namn författarinnan
uttalar sin forkastelse över kriget,
mödrarnas, ur vilka livets källa flyter och som i
kärlekens mysterium äga den kraft, som är
mäktig att höja livet. Barnahjärtat heter en
prosadikt, i vilken författarinnan med kosmisk
lyrik förhärligar moderskapet. Det är
representanter för tre släktled kvinnor som
i ett fullbräddat ögonblick förenas i den
känsla, som hemlighetsfullt bär livets eld
genom världarna — i all evighet. »Hand
i hand sutto vi stilla i trelänkad kedja,
förlorande sig i dunklet över den oändliga
sig i evighet välvande jorden — hand i
hand med alltet — —». I sådana ord
finner man det serena patos, som är den
stora konstens adelsmärke. I Tyngdens ande
slår författarinnan ett slag för kvinnans
frigörelse som människa. Vad som här
drabbas strängt men delvis rättvist, är
mannens översitteri och egenrättfärdighet i hans
förhållande till kvinnan, som av honom
förklaras nedsatt till en andligt omyndig
varelse, som endast aktas värdig som
barnaföderska. Den vämjelse, den unga hustrun
erfar inför sitt havandeskap, lyckas
författarinnan förläna eftertryck i läsarens
fantasi. Hennes opposition mot stela
tankevanor och hennes yrkan på liv och frihet
även för kvinnans del äro också ägnade
att väcka sympati. Feminismen utvidgas
i fru Elgströms åskådning till ett
humanitetsideal, som är motsatt allt förtryck
och all konvention, allt andligt tvång och
all social orättvisa, som inför allt lidande
i världen kräver kärlek och barmhärtighet,
som vill göra glädjen fri och
personligheten stark. Barmhärtighetens evangelium,
det skönaste hon förkunnar, lyser mot den
mörka bakgrund, som utgöres av den fattiga
städerskans gripande livsöde i berättelsen
Kläderna. Elden i hennes sedliga
övertygelse, som främst vilar på uppfattningen
och känslan av allas gemensamma ansvar
och öde, kan klarna till en sådan
guldskrift som i några av de ord, varmed hon
sammanfattar Hennes lära: »Men något fick
jag att hålla mig till, och det har jag kvar
då jag vandrar i mörkret — medkänslan,
ömheten för kamraterna på den hårda
vägen. Glöm aldrig det. Då du frestas
att hata och förakta människorna, så tänk
på det — tänk på det stora, som ligger
på bottnen av varje än så litet och futtigt,
fåfängt och självupptaget liv — ansvar och
bävan inför döden och den långa, branta
vägen bakom den. Då de misstyda och
håna dig, tänk på att de skola dö — då
de prisa och smickra dig, tänk på att du
skall dö.» Det är ord som ha djup och
vidd och äro av en andlig klarhet, som med
ljus skyler det konstnärliga föredragets brister.
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
