Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
Hela världen tänker på soldaterna som
blöda på slagfältet och även på de
hemmavarande änkorna och faderlösa. Fångarna
kallar Didring de glömda bland krigets
offer. Och det är över de tysta och
därför dubbelt hemska tragedier, vilka bland
dem utspelas, som han i sin bok lyfter
täckelset. Till motivet likartade äro de
båda ohyggliga tilldragelser, som berättas
i Spökvagnen och Fasans tåg. Det är i
båda fallen fråga om fångtransporter.
Spökvagnen är en järnvägsvagn, som blivit
kvarglömd på en station; när man öppnar den,
finner man den full av stelfrusna lik. På
Fasans tåg, som ilar fram mot en sibirisk
destinationsort, rasar tyfusen bland fångarna,
som snart förvandlas till en formlös massa
av döda. De själslidanden av olika art,
som hemsöka fångarna, illustreras i andra
berättelser. Än är det en rysk soldat som
blir vansinnig av samvetskval över att i
kriget ha dödat en fiende, än en ungersk
general som tar livet av sig, därför att
han skymfats av en rå fångvaktare, än en
tysk professor som likaledes begår
självmord — på grund av äckel vid sina
medfångar, med vilka han är sammanpackad.
Den berättelse, vari hans öde förtäljes, har
formen av en dagbok, som meddelar hans
bittra tankar om kriget och dess falska
ära. En gladare stämning ligger över ett
annat fångläger, i vilket franska soldater
uppföra en fars, som bereder såväl åskådare
som aktörer ett hjärtligt nöje. Man far av
berättelsen ett intryck av vilket sorglöst
och korttänkt väsen människan är, hur lätt
hon vänjer sig vid olyckan, vilken blodig
komedi hela livet är. Georg Lücken är
måhända den yppersta novellen i boken.
Namnet bäres av en sotarmästare i en
tysk småstad, sorn trogen sina
fredsideal, när alla meningsfränder svika, vid
mobiliseringen vägrar att ikläda sig
vapenrocken. Man gör naturligtvis processen
kort med honom och arkebuserar honom.
Didring har här med få streck tecknat den
rörande figuren av en förstockad hedervärd
idealist, som i all obemärkthet blir ett
offer för krigets barbari och sin egen tro.
Det mänskligt betydelsefulla i en ringa
kärlekshandling belyses i novellen Stordåd,
och som kontrast därtill skildras med
tyrannen Koulaska en tartarisk blodhund,
som får sina gärningars lön, när
revolutionens frihetsstorm blåser genom fånglägret.
Som man märker, erbjuder den stoffliga
sidan av Didrings noveller intresse, även
om den är av upprörande art. Präglad av
mänskligt allvar, livad av etisk anda och
buren av konstnärlig vederhäftighet hör
boken till de värdefullaste alstren inom
den svenska krigsskildrande litteraturen.
Anna Lenah Elgströms Mödrar är
som personligt dokument en stark bok,
men däremot mindre vägande som litterärt
konstverk. Man måste ryckas med av den
passionerade tro på det goda i livet
författarinnan däri hävdar midt under alla
värdens skeppsbrott; av den glödande iver
med vilken hon kämpar för sina ideal, av
den flammande indignation hon bär i
skölden. Man tycker sig se en andens
valkyria, som i frustande ridt spränger fram
i striden. Men i sådan stormig strid
uppstår mycket gny och larm, och valplatsen
inhöljes i töcken, genomskuret av blixtar.
Fru Elgströms stil skulle kanske kunna
betecknas som drabbande, ljungande i mörk
dager. Hela boken är skriven i en het,
kort rytm, vari höres den harmfulla
lidelsens pulsslag och andedräkt. Det patos,
som genomströmmar författarinnan, har
emellertid icke kommit till den stillhet och
klarhet, som gör det lämpat att gjutas i
konstens spegelbilder. Det är för mycket
av livets slagg och gnistor i dessa
berättelser, för närljudande ångestskrik och
maningsrop. Det förefaller som om man
stode midt i en eldsvåda, med all den ängslan,
oro och livsfara, som breda ut sig med
dess lågor. Det är möjligt, att jag utgår
från en i viss mån konventionell
konståskådning, att jag för mycket skattar åt en
klassisk schablon, men jag tycker icke om
det ej blott till stoffet utan även till
formen alltför omedelbara i dikten. Men som
bekännelse, som känslomeddelelse, som etisk
väckelse verka säkerligen fru’ Elgströms ord
på befryndade själar som brinnande pilar.
Och nekas kan icke, att deras suggestiva
styrka ibland griper även dem, som icke
räkna sig till hennes anhängare. Tendensen
fräser som vågor och rappar som piskslag
i denna bok. Till vilka idéer knyter sig
tendensen ? Låt oss med abstrakt korthet
beteckna dem som pacificism, feminism och
humanism. Flera av berättelserna forma
sig till eruptiva protester mot kriget. I
en av dem målas en skräckbild av dess
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
