Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEPPE AAKJÆR
I ett antal smärre och större berättelser
har Aakjær sedan fullföljt dessa landtliga
skildringar och lämnat ett galleri männi
skor och folklivsbilder. Området är
begränsat, människorna ofta allt annat än
värdefulla individer, men sådana de äro,
skildrade med en säkerhet, som i bästa
fall måste kallas fulländad och vars
konstnärliga verkan beror på denna
oemotsägliga, påtagliga sanning. Att de små
ämnena inte sällan för oss andra bliva av
ett mer slätstruket intresse är ju tydligt;
det skulle rena mästerverk till för att bok
efter bok göra oss begärliga efter förnyad
bekantskap med Jeppe Aakjærs värld. Allt
i hans novellistik har naturligtvis heller
inte en sådan makt, och det kan väl
på senare tid efter genrens litterära
framgångar komma med ett stänk av affektation.
Men dessa böcker — »Fra jul til Sankt
Hans», den längre, socialt betonade »Paa
Aftægt», vidare »Hvor Bønder bor» och
romanen »Hvor der er gjærende Kræfter»
(från 1916) m. fl. — öppna tillsamman
bondens egendomliga värld, sedd genom ett
temperament, som har alla rottrådar däruti.
Själva »jordlukten» få dessa böcker
bland annat därav, att jylländsk dialekt i
stor utsträckning användes i samtalen.
Och när Aakjær söker framställa sina
bönder och deras liv uti dramats form,
försakar han helt högdanskan. En levande
dialekt har ju alltid sitt särskilda,
oöversättliga behag, till och med när den i det
hela är ful, Aakjærs dramer ha
naturligtvis »jordlukten» och den vederhäftiga
människoskildringen, de ha även hans harm mot
dryg, hjärtlös bondhögfärd i förhållande
till tjänstfolket, de framställa bondens
kärlek till familj, hem och arbete. De ha
partier av lyrisk skönhet. Men som
dramatik äro de mindre lyckade. »Livet paa
Hegnsgaard» t. ex. har märkvärdigt mycket
av naivt folkskådespel, då den skymfade
och bortvisade friaren blir räddande ängel
åt den dumdryge svärfadern under beskydd
av den hedersman till överklassperson, som
egentligen ställer det hela till rätta. Så
till vida är det gammal populär schablon,
fastän personerna nog annars bli sprittande
livaktiga.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
