Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VETTERLUND
är mestadels samma realistiska skildring
som i novellerna, någon gång blandad med
anslag i balladton, gammaldags ton och
omkväde, hellre dock i rask nutida viston
eller rent berättande. »Per Søwren» heter
en av de bästa, en landstrykartyp av
folklig humor:
I fordums Tid jeg vide drog
og drev mod Syd med Stude;
men da det ikke mer forslog,
saa samlede jeg Klude.
Jeg bragte Piger Markedskram
og Baand og Blonder stive,
fik hist et Kys og her en Dram,
og hvad en Glut kan give;
for sligt er en Skat for Per Søwren,
Ja saadan for jeg Landet om
og stavred over Heden
fra Storken fløj, til Viben kom,
og Sommeren var leden.
Den Sommerdag blev aldrig lang,
naar Tørsten først var slukket;
én Lærke over Issen sang,
og én mod Munden klukket,
for én var for lidt for Per Søwren.
Men också den lyriska dialektdiktning,
som Aakjær idkat, förekommer redan bland
dessa debutens jylländska texter. Där finns
den rent ypperliga tag-fattvisan, hur
herdepojken kallar på sina djur:
— — — Kom mi’ bitte Kipkal,
kom mi’ bitte Kvi’!
Husbond han er hwipgal
no ved Awtensti.
Derfor maa du rap de’
no mi’ bitte Gul’;
her haar a di Klaptræ,
hvor haar dø di’ Mul?
Bløw mi’ Husbond hwipgal,
det var ild’ o spør’;
kom mi’ bitte Kipkal
med di’ løjn Ør!
ljunghedens vemod avspeglas i denna
dialekt, om vilken man kunde säga, att den
har toner som av undertryckt gråt. Samma
vemod finner vår skald också i den jylländska
bondens lynne, när han till skådespelerskan
från staden sjunger:
Legende Barn af en legende By,
hvor tør du danse paa Lynghedens Høje,
hvor tør du juble din Trille mod Sky,
her hvor enhver har lidt Graad i sit Øje!
Heden har Skræmsel og Heden har Savn,
Sangen og Glæden, dem kjender den ikke;
sidder der to med hinanden i Favn,
er det med Sky og med nedslagne Blikke.
Visserligen tillägger poeten strax, att
detta är något man bara skrivit och sagt,
och att han själv icke »agter den Jeremiade».
Men hans egen diktning utesluter ingalunda
det jylländska vemodet, hur robust den
dessutom kan klinga.
I en rad diktsamlingar utvecklade
Aakjær nu en talang, som höll ännu mer än
debuten lovade: »Fri Felt» 1905, »Rugens
Sange» 1906, »Muld og Malm» 1909,
»Den Sommer og den Eng» 1910, »Vejr
og Vind og Folkesind» 1916. Ett litet
urval, som innehåller det yppersta av hans
intima originallyrik, utkom likaledes 1916
och heter »Liv og Sang».
I den finnes sålunda ej representerat
något av det, som rent litterärt också hör
till Aakjærs yppersta gärning: hans
översättningar från den store skottske folkskalden
Burns. Man förstår, hur denne friluftslivets
och kärlekens starke, friske, ursprunglige
poet med det äkta sångarlynnet, tonande
för alla känslans vindar, skall ha imponerat
på sin danske medbroder med de
besläktade instinkterna. Burns var nu ett
sånglyrikens geni, som Aakjær själv visserligen
icke når på långa vägar, och när dansken
återger sitt original så överlägset som sker,
är det icke utan, att dessa tolkningars
glans fördunklar hans egen diktning. Tag
som prov en enda — om manlig,
gåpåar-aktig segervisshet gentemot en kvinna:
Findlay.
»Hvem staar dér ved min Kammerdør?»
»Hvem vel uden Findlay.»
»Ud maa Du gaa! Du taales ej her.»
»Vist gjør jeg saa!» sa’ Findlay.
»Hvi gaar Du som Tyv i By?»
»Ja, kom og sel» sa’ Findlay.
»Du gjør en Ulykke for næste Gry!»
»Vist giør jeg det», sa’ Findlay.
»Staar jeg op og ta’r Dig ind —»
»Tag mig ind!» sa’ Findlay.
»jager Du Drømmene fra min Kind»,
»Vist gjør jeg det», sa Findlay.
»Kommer du under mit Kammers Tag.»
»Bare jeg kom!» sa’ Findlay,
»bliver du her til højlys Dag.»
»Det gjør jeg vel», sa’ Findlay.
»Hvis Du bliver i Nat, min Ven —.»
»Hvad jeg gjør», sa’ Findlay,
»frygter jeg for, Du kommer igjen.»
»Det gjør jeg nok!» sa’ Findlay.
»Hvad der end sker i mit Kammers Skjød»,
»Ske hvad der vil!» sa’ Findlay,
»saa maa Du dølge det til din Død!»
»Stol kun paa mig!» sa’ Findlay.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
