Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En bok om Emilie Högquist. Av Teresia Eurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BOK OM EMELIE HÖGQVIST
titel på en pjäs: »Kusin Benjamin från
Pohlen eller tjugufyraskillingssläktingen»?
Fjortonåringen annonserar att hon ger
»lektioner i dans timvis» eller
»dansinformation» och kallar sig slutligen helt ståtligt
»f. d. premier jujett vid kgl. teatern» ! Men
så gällde det också att hålla humöret och
självkänslan uppe, vid en tid då
skådespelarn »jämnställdes på fullt allvar icke blott
med lindansare och konstberidare, utan
t. o. m. med björnar, ormar och andra
ovanliga djur» och då man uppträdde på
en seen »som alldeles saknade
dekorationer» och »upplystes med talgljus mellan
kulisserna, fastsatta vid dessas ramar»! Det
var hårda läroår, under vilka den
halv-svultna lilla »jujetten» på sina ställen
tacksamt mottog kryddbodbetjänters
hyllning i form av russin och mandel. Det
är delvis tragikomiska upplevelser, men de
varsla ibland om kommande ting, så t. ex.
sammanträffandet med en excentrisk
engelsman, som trots allt ser hennes begåvning
och råder henne att »studera» och
framför allt inte »resa omkring på
provinsteatrarna ».
Rådet lyddes i sinom tid, och läroåren
vid kgl. teatern bli ett viktigt kapitel i
Emilie Högquists livshistoria och på samma
gång ett stycke svensk teaterhistoria. Efter
en pietetsfull och intresseväckande skildring
av »det teaterhus där Emilie Högquists
bana som skådespelerska hädanefter skulle
förflyta» tecknar förf. i karakteristiska drag
dess inre fysionomi, alltunder det hon
skildrar den unga adeptens erfarenheter och
framsteg.
Så kommer bokens rikaste framställning
i och med de båda avdelningarna om det
verkliga konstnärskapets tid — i sin
begynnelse och i sin fulla utveckling. I
kapitlen om den uppgåetide stjärnan och
pri-madonnan få vi bevittna »ett beständigt,
gradvist men säkert stigande». Emilie
Hög-quist höjer sig från de »älskliga
flickrol-lerna» och andra obetydliga uppgifter ända
till Schillers Maria Stuart, som hon spelade
så att förhärdade statister gräto, Jungfrun
av Orléans, som inbragte henne beröm av
E. G. Geijer samt Nicanders
sångarhyll-ning, och sin Ofelia-framställning, där hon
i vansinnesscenen avtvingade t. o. m. den
beskaste kritiken, den från en stor kollega
(O. U. Torsslow), ett spontant erkännande.
Här få vi för övrigt ett starkt intryck av
hennes personlighets förfining genom resor
och studier, hennes talanger som världsdam
och värdinna i det vackra hemmet vid
Gustav Adolfs torg eller vid Framnäs på
Djurgården. Med lätt hand röres vid de
förhållanden i hennes privata liv för vilka
hon blivit med rätta klandrad men som
här få sin förklarande, om också ej
ursäktande belysning.
Emilie Högquist förhållande till sina
närmaste är föremål för ett särskilt kapitel,
ytterligare ett vittnesbörd jämte andra om
hennes goda, generösa hjärta. Hennes
omsorg om barnen visar sig kanske icke minst
däri att hon låter uppfostra dem utom
räckhåll för den värld hon tillhör. Vad
dottern beträffar, förefaller det som om
hon nått sitt syfte. Jag är i tillfälle att
bekräfta det fördelaktiga omdöme om denna
som förf. citerar. Ännu står för mitt minne
en högsommardag för länge sedan under
de åldriga kronorna i en gammal holsteinsk
slottspark, där jag tillbragte angenäma
stunder i sällskap med Emilie Högquists
dotter, fru Stauffert, och hennes båda
döttrar. De hade här en bakgrund som väl
anstod dem alla tre. »Durchaus vornehm»
var det vitsord en förfaren världsman gav
dem vid vår värdinnas fråga om hans
intryck. Till »Emilie Högquists närmaste»
kunde även med skäl räknas den väninna
som var hennes förtrogna i det sista,
Marianne Berend, sedermera gift med
konsul Eugène Günther, sångarens bror,
och bosatt i Hamburg. Landsmän som
där rönt prov på hennes beredvilliga
hjälpsamhet prisade henne såsom en kvinna
värd både aktning och beundran, och det
torde icke vara utan sin betydelse att hon
med intensiv värme försvarade Emilie
Högquist och, såsom fru Lindwall säger,
»dyrkade hennes minne».
En omfångsrik avdelning är redogörelsen
för den stora utrikes resan 1842—43
med talrika dagboksutdrag och brev. Det
är ögonblicksbilder från flere av
kontinentens större eller märkvärdigare städer,
bland dem särskilt Wien, från Adriatiska
havet, Venedig, Rom.
De sista åren vid teatern lägga ej
något väsentligt till bilden av skådespelerskan
— den är redan färdig —, men de förhöja
med fina smådrag bilden av den naturligt
älskvärda personligheten, dess yttre tjusning
såväl som den verkligt fina godheten. Och
sir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
