Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII:s-minnet. Av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL X11: S - MINNET
TYSKT KOPPARSTICK.
Efter en ansträngande marsch genom
en »grym skog», som kostade många
svenskar livet, kom huvudarmén in i
Severien, men till följd av en oförlåtlig
försumlighet av generalmajor Lagercrona,
som Karl sändt i förväg, lyckades
ryssarna komma före och bränna även här.
Till råga på olyckan fick Karl nu veta,
att rapporterna angående Lewenhaupts
marsch varit falska. Generalen fick
alltså slåss med en överlägsen fiende utan
att kunna få hjälp, måste offra hela sin
dyrbara tross och kom fram till Karl XII
med blott 6,000 utblottade krigare.
I det förödda Severien kunde Karl
ej stanna, men söderut låg det rika
Ukrajna, kosackernas land. Därifrån gick
ävenledes en huvudväg till Moskva. Och
kosackhövdingen Mazepa erbjöd Karl
förbund. Olyckligtvis fingo ryssarna dock
tillfälle att skövla hans huvudstad med dess
stora förråd, och han kom som en flykting
med blott några tusen man till Karl XII.
Ännu hade dock Karl 30,000 man
under sitt befäl. Dem förlade han i
vinterkvarter i det bördiga Ukrajna. Men
så inträffade vid jultiden 1708 den
ohyggligt stränga vinter, som ytterligare
decimerade svenska armén. Kung Karl
gjorde dock under dessa fasans dagar
allt vad mänskokraft förmådde mot
naturmakternas härjningar. »Ingen kunde»,
säger en karolin, »vara ömmare om sol-
daterne än han; och han ville, det de
alltid skulle hava deras fulla förplägning
och bekvämligheter. Men däremot ville
han, det de skulle vid tillfällen göra
gagn därföre och intet skona skinnet.»
Därför blev karolinernas beundran för
honom densamma i alla skiften. Var
och en i armén »både älskade konungen
och fruktade honom, fast han alltid var
vänlig; och om någon gjorde det han
intet borde göra, for han aldrig
densamma över med hårda ord». Så yttrar
sig en annan karolin.
Dessa uppgifter bestyrkas ock av
Jöran Nordberg, som säger: »Hans Maj:ts
sinne var ganska fromt, så att honom
var omöjeligit att säja åt någon ett ondt
ord. Skedde något, som honom
misshagade, var det det endesta, varav man
kunde märka’t, att han drog läpparna
tillhopa opp åt näsan. Gjorde han det
tre gånger å rad och rodnade i
detsamma på kindbenet, ville det så mycket
säja, att han var rätt ond, men sade
aldrig därvid det minsta.»
Andra sidor av krigarkonungens
personlighet komma fram i fänrik Petres
dagboksanteckningar från denna tid.
En dag i juni 1709 fick den unge
krigaren ett tjänsteuppdrag, som förde
honom till konungens kvarter.
Händelsevis kom han då att bli vittne till Karls
morgonbön, som konungen förrättade i
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
