Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Puvis de Chavannes. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG PAULI
som konstnär och även som person.
Puvis kunde aldrig förlika sig med
Delacroix’ kurande för att nå medlemskap i
Akademien Desto mer blir han
påverkad av Chassériau, den konstnär som
tycktes ha fått i mission att
sammansmälta Ingres och Delacroix. Man
behöver blott se fragmenten av Chassériaus
dekorationer i La cour des Comptes —
för att saken skall stå klar. Här är
nyckeln till Puvis.
Men Chassériau betyder både
romantik och klassicitet, och i Puvis de
Chavannes’ utveckling se vi det ena
avlösa det andra. I de allra äldsta
bilderna kan man skönja inverkan av
romantikernas chef, fastän indirekt, men
snart försvinner denna inverkan och
lämnar rum för en annan, som mera
anknyter till Ingres. Om denne senare
påminna en del enskilda figurer, särskilt
då vissa kvinnogestalter såsom i
»Sommaren», »Hösten» m. fl.
Den rent måleriska stilen är
emellertid mycket olik Ingres’, både vad
klär-obskyr och färgbehandling angår. I
tidigare arbeten opererar Chavannes med
kraftiga valörmotsättningar, sedermera
fördelar han ljuset mera likformigt,
sidoljus och sedermera överljus, vari han
finner en ekvivalent för friluftsdagern.
Han har aldrig denna platta
belysning som Ingres älskade; men som ofta
ger ett tunt och pappersaktigt resultat.
Puvis älskar fullare, robustare
modellering, och denna olikhet är så väsentlig
att fastän en bestämd utvecklingslinje i
franska konsten under 1800-talet går
genom Ingres—Puvis de Chavannes är
denna linje klar endast för dem som
närmare studerat förhållandet.
Men vi ha också andra inflytelser att
iakttaga. Från Millet stammar åtskilligt
(uppfattningen av rustika personager och
situationer), och Corot har nog bestått
vissa silvertoner.
Det ges som bekant en annan
Fon-tainebleauskola än den dessa sistnämnda
målare tillhöra, den s. k. äldre
Fontaine-bleauskolan, som utgjordes av italienska
konstnärer, inkallade i Frankrike av Frans
I för att dekorera hans slott. Då Puvis
framträdde med sina första dekorationer
(dem i Amiens), mälde konstrecensenterna,
och bland dem även Téophile Gautier,
att han stod i nära släkt med denna
äldre skolas mästare, en Rosso, en
Pri-maticcio. För den som endast kände
Puvis från hans arbeten efter »Genoveva»
föreföll liknelsen långsökt — eljest icke.
Och det ligger ju också nära till hands
att den fransman som i medio av förra
århundradet ville italienisera, eller ge en
målning en viss dekorativ och monumental
tukt, anslöt till freskerna i Fontainebleau.
Med »Genoveva» — 1878 — sker
förändringen, och det är nu ej
högrenässansen utan den tidigaste ungrenässansen
som tar ledningen, och linjernas
dansande rytm bytes ut mot föredragets
lugna parlando. En takt som
sedermera alltid bibehålles ända till Puvis de
Chavannes’ sista verk. I motsats till
det historiska förloppet i världskonsten,
som från en Giottos, en Piero della
Francescas strama enkelhet övergår till
rikare och senare även svulstiga former,
rensar Puvis alltmer sin stil. I hans
levnads sista verk är därföre enkelheten störst.
Jag nämnde Giotto och Piero della
Francesca, två namn som ofta komma
på tungan då man genomögnar vår
mästares samlade gärning. Även den
grekiska konsten har skjutit sentida skott
häri; kvinnofigurer i »Sommar», »Det
glada och sorgliga budskapet» m. fl. föra
tanken till Phidias och till arkaisk konst
före honom.
* *
Materialbehandlingen blir ganska
tidigt neutral eller av underordnad bety-
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
