Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - De sista timmarna. Av Ivar Bjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SISTA TIMMARNA
med huvudet i händerna): Och hon hade
en fästman — — —
Lundkvist: Hade hon!
Kokerskan: Ja men hade hon så!
Gustaf Olsson heter han och arrende ska han
ta i vår. Det var meningen de skulle gift
sig till pingst. Människors mening, förstås,
Guds var det inte.
Lwidkvist (filosofiskt): Nej, tydligen
inte
(Åter tystnad. Det vill säga
människorna tala inte. Eljes är det långt ifrån
tyst. Vattnet slår mot båtsidorna,
årtul-larna gnissla, det fräser som från en
jättelik metallhyvel när stormen sliter sönder
vågkammarnas spetsar och sprutar vattnet
som snö och dimma högt upp i luften.
Avlägset, som om de höra det upp till
någon skyddad liten stuga miltals in i
land, dånar havet.)
Blinkenstein (har tagit fram sin
plånbok och sitter och räknar sedlar): Ett
hundra, två hundra, tre — — — åtta
hundra. (Han ser mot de andra) Det är
inte mina pengar, firmans är det. Fast
jag är jude har jag själv aldrig haft mer
än min lön. Det är märkvärdigt, inte
sant? Det här är firmans pengar. En stor
och mäktig firma är det för hvilken åtta
hundra kronor och en liten svartmuskig
judfan betyder mindre än intet.
Orderbreven har jag skickat i förväg med posten
så att saknaden hemma i Stockholm blir nog
inte så stor ■— en gammal jude och en nött
skinnplånbok med åtta hundra kronor.
Vad är det för någonting? Ingenting alls,
inte ett dugg! — Otur han hade den där
Blinkenstein! säger chefen. Och
Zetterlund, hans sekreterare, svarar: Alldeles,
herr direktör, en riktigt otrolig otur! —
Och så engageras en ny liten Blinkenstein
eller Finkelgeld eller Nathanson och så är
allting bra igen. — Åtta — hundra —
kronor — (Det ser ut som om han tänker
låta sedlarna flyga för vinden, han håller
dem så löst och vårdslöst som om de bara
voro värdelösa papperslappar) åtta —
hundra — kronor! Vem vill ha åtta hundra
kronor?
Dardel: Stoppa ned pengarna, herr
Blinkenstein!
Blinkeiistei7i: (utan att höra): Vem
vill ha åtta hundra kronor? Vem som
vill får. Gamle judgubben behöver inte
mera några pengar. Hvem vill ha?
Dardel: Inte jag!
(Även de andra skaka avböjande på
huvudet.)
Blinke?istein: Vill ingen ha? Vill
ingen ha åtta riksbankens vackra
hundra-kronorssedlar? Alltså, ingen vill ha! (Han
låter två av dem flyga för vinden.)
Kokerskan: Det är synd i alla fall.
(Hon försöker med en slapp rörelse nå en
av sedlarna som far förbi, misslyckas och
blir sittande orörlig som förut.) Det är
synd i alla fall — — —
Blinkenstein: Ingen vill ha judgubbens
pengar. Ingen, ingen, ingen! (ytterligare
två sedlar lösgöra sig och rivas iväg ut i
vattnet.)
Kokerskan: Man skall inte förspilla
Guds gåvor, nej man skall inte det.
Blinkenstein: Vill hon ha det som är
kvar?
Kokerskan: Tackar som bjuder. Vill
han inte ha dom själv så har jag
behov-för dom.
Blinkenstein: Men de är ingenting
värda. Ingenting hör hon! Inte en mun
vatten kan hon köpa för dem, inte ens
om hon vill betala hundra kronor för varje
droppe.
Kokerskan: (trotsigt, som om hon
säger något som ingen tror på): Men när
jag kommer hem — — —
Blinkensteiti: (skrattar och räcker henne
sedelbunten som hon gömmer innanför
kappan): Kommer hem! Ha-ha-ha! Det
var det lustigaste jag hort! Av oss
kommer ingen hem, ingen utom kanske lille
Elias och hans mor. I förgår gick en
all världens väg, i går två, i dag har
redan en gått. Enligt riktig beräkning blir
det alltså två till innan kvällen. En liten
skälvning, så liten, så liten att ingen
märker den och så blir ögonen döda och
stora, hela kroppen blir död och så är
det ingenting mera. Dardel som är den
modigaste av oss går fram och puffar ett
slag under axlarna! Plask säger det, och
så är vi strax en mindre i båten. Det är
att »komma hem» det.
Fru Hjorth (avbedjande): Men herr
Blinkenstein — — —
Blinkenstein: P’örlåt, fru Hjorth! Förlåt!
Kokerskan: Man ska inte vara rädd
för att tala om döden.
Fru Hjorth: Jag är inte rädd.
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
