Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - De sista timmarna. Av Ivar Bjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN BJARNE
Lundkvist (skrattar hest borta från
sin plats): He-he-he! Lilla frun är inte
rädd! Jag tror att frun är alldeles fasligt
rädd, rädd för att inte komma hem till
sin man och bli smekt och kysst och ha
det varmt och godt och få fina kläder och
allt så’nt. Jo, lilla frun är nog så rädd
så! Om jag vore fruns man och visste hur
vi ha det alla här nu skulle jag gå hemma
på land och ångra att jag inte gjort flera
barn. En enda pojkstackare och ha varit
gifta så länge! Det är dåligt Och inte
är det nå’n kärlek att tala om — — —
Dardel: Va’ ända in i–-!
(springer fram till Lundkvist och ger honom
ett slag i huvudet så att han blir liggande
till hälften medvetslös, går sedan
mekaniskt tilbaka till sin plats.)
Elias: Mamma,
mamma–-(gråter sakta och oavbrutet.)
Fru Hjorth: (snyftande, räcker honom
vatten). Gossen min, gossen min!
Blinkcnstein: Jag stannar härute, det
vet jag. Jag känner det på mig. Det är
avgjort, så är det med den saken. Men
nog är det egendomligt att dö och inte
ha en enda människa att skicka en
hälsning. Det känns allt en smula tomt. Man
undrar vad man egentligen gjort med
sitt liv efter som det inte skaffat en ens
en vän att minnas i dödsminuten.
Fru Hjorth: Har aldrig herr
Blinkenstein varit —–varit–—
Blinkenstein: Gift, menar ni, fru Hjorth.
Varit gift, haft ett litet hem med hustru
och barn. Nej, nej, det har jag aldrig
haft. Har inte haft tid. Hela mitt liv
har jag rest omkring och bjudit ut mina
varor, i början för Cohn och Kuntzes
räkning och sedan för kristna firmor. En
riktig vandrande jude har jag varit. »Herr
direktör! Får jag lov att visa er dessa
sidentyger. De komma direkt från Lyon,
känn på dem, mjuka, Iena, starka.
Underbara inte sant?» — Jaja! Ibland
sidentyger, ibland fotogénkök och sårbalsam.
År ut och år in. Eländiga
gästgivargårdar till att börja med. så tredje klassens
hotell, så andra, så första. Mat och rum
blev bättre allteftersom åren gick men
brådskan och jäktet från ställe till ställe
förblev kvar. Nej, gift har jag aldrig
varit. Jag har inte haft tid.
Styrman: Ta en åra, herr Blinkenstein.
Blinkcnstein (byter med en av
besättningsmännen och kommer därvid att sitta
tätt intill fru Hjorth): Ett litet hem, fru
Hjorth, ett varmt litet hem! Ja, underbart
att tänka att det finns människor som är
så lyckliga! Ett hem med nattrock och
tofflor som i alla goda jultidningar, med
en liten hustru som kysser judgubben och
tycker att han inte är så fasligt ful ändå —
Fru Hjorth (stryker hans arm): Är
det ingen som jag får hälsa. Öm —
om — — —
Blinkenstein: (trött): Nej, ingen.
Elias: (halvt i sömnen): Mamma, jag
fryser!
Styrman: (lutar sig fram): Om det blir
så att ni kommer hem, fru Hjorth, och
jag tror det, himmelen beskyddar nog er
och den lille, skulle ni då vilja —–
Fru Hjorth: Naturligtvis! Säg blott!
Styrman: Det finns ett brev på
rederiet, ett brev som skall lämnas om jag
inte kommer tillbaka. Skulle ni vilja gä
dit och hämta det och själv ge det till
adressaten: Jag skulle tycka om att det
var ni som gjorde det och ingen annan,
ingen vem som helst. Det är, ser ni, till
min flicka.
Fru Hjorth: Jag lovar er att göra det.
Styrman: Men det är också något
mera. Ni måste bereda er på att hon
kommer att fråga, fråga hur — h"ur jag
— ni förstår! Säg då bara att jag blev
krossad av en våg redan första dagen och
dog ögonblickligen. Vill ni lova det?
Fru Hjorth: Men — — —
Styrman: Å, ser ni, det är en hel
historia. Karin, heter hon, min flicka fick
pröva på svält som barn. Och därför får
ni inte tala om att vi hade det knappt
med maten. Säg att jag blev krossad av
en våg, säg det.
Fru Hjorth (sakta): Ja.
Kokerskan (med bortvändt huvud): Jag
har också en hälsning — — —
Fru Hjorth (ser att alla lyssna och
viskar): Kom närmare, så behöver ingen
höra något.
Kokerskan (ropar högt): Det gör
ingenting! Jag kan säga det så att alla hör
det! Jag skäms inte för’t, för hade han
inte dött så skulle vi ha gift oss. Det
är — det är en flicka. Hon är puckel
— — — nej, jag säger ingenting meta!
Fru Hjorth: Men jag ska så gärna —
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
