Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sven Hedin vid krigsskådeplatserna. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS WÅHLIN
känna alla de viktigaste inom- och
utomeuropeiska fronterna, med undantag av den
italienska, att det kunnat sägas, att icke
ens någon av centralmakternas
stabsofficerare fått se lika mycket av kriget. Men
även om detta påstående möjligen icke
innebär någon överdrift i fråga om antalet
besökta truppenheter eller högkvarter, och
trots att det i fråga om anknutna
vänskapsförhållanden förefaller ganska axiomatiskt,
saknar det varje giltighet, om man tänker
på en djupare syn. på vad vi skulle vilja
kalla krigets själ, hela den väldiga komplex
av psykologiska fenomen, som kriget
medfört för folken bakom och vid fronterna
såväl som för individerna. Ty Sven Hedin
är icke psykolog. För honom gäller i
alldeles eminent grad den lag som säger att
en människa ser det för ögonen är. Man
ser det redan på hans hundratals gånger
återkommande karakteristiker av de
officerare, med vilka han kommit i beröring
under sina frontresor och som han
samt-och synnerligen skildrar såsom ytterst väl
uppfostrade och fint bildade herrar med
alla en gentlemans yttre och inre
kännetecken. Man kan inte skilja den ene från
den andre annat än på namnet och
gradbeteckningen. I allt annat äro de så lika
varandra som lingonen i en svensk
skogsbacke. Och med all tillbörligen
skräck-blandad respekt för den tyska, säkerligen
mycket stränga officersuppfostran kan
recensenten icke förmå sig att tro på att den
skulle till den grad, som Sven Hedins
karakteristiker synas antyda, lyckas utplåna
all personlig egenart. Vissa uttalanden av
tyska militärauktoriteter, till och med av
en så vederhäftig källa som det preussiska
fälttjänstreglementet, ånge rakt motsatta
principer för denna uppfostran: att befästa
och utveckla vars och ens karaktär, att
aldrig låta rädslan för ansvar hämma det
personliga initiativet, utan att alltid i sista
hand lägga avgörandet i en självständig viljas
händer. Fredrik Wilhelm I:s sats »nicht
resonnieren, nur marschieren» har, som
krigets historia visar, icke haft egenskapen av
kategoriskt imperativ i de lägen, där en
smula resonerande behöfts för att klara
en svår situation på egen hand och utan
order. De storverk, som det tyska folket
utfört under de sista fyra åren, hade icke
kunnat göras av ett folk av viljelösa
krigsmaskiner.
Förlusten av ingående karakteristiker
av-ett antal mer eller mindre framstående
officerare är i och för sig icke av särdeles
stor betydelse. Men det är mycket
beklagligt, att den brist på blick för hjärtan,
som profeten Samuel redan för tre tusen
år sedan konstaterade hos människosläktet,
i så hög grad skall vara utmärkande för
Sven Hedin. Hade en mera intuitivt
begripande begåvning kommit i åtnjutande av
de möjligheter att intränga i de kämpande
millionhärarnas själsliv, som han haft, och
fått komma i lika nära beröring med den
högre och högsta ledningen och, sist men
icke minst, med olika, bland de neutrala
gängse betraktelsesätt, hade mänskligheten
förts ett stort steg närmare lösningen av gåtan
om krigets innersta, hemlighetsfulla väsen.
Sven Hedins läggning har förbjudit
honom det meditativa studiet av sådana
ting. Själv en viljemänniska av mindre
vanliga mått, har han i kriget
huvudsakligen sett den väldiga striden mellan
folkens och fältherrarnas viljor. Granaterna,
som kreverat kring honom på Frankrikes
chausséer och Karpaternas snökammar och
vilka han, van att se döden i ögonen, icke
ägnat någon vidare uppmärksamhet, ha icke
betydt mindre för honom än männen i
ledet, som han sett stupa och dö, men
heller icke mera. Bådadera ha varit
redskapen, vapnen i de för honom till
övernaturliga mått vuxna högsta ledningarnas
händer Denna syn på saken är kanske
självfallen för en utåtriktad natur, och om
man går till läsningen av Sven Hedins
böcker med önskan att få veta hur det går
till i ett modernt krig, hur det ser ut vid
fronterna mellan och under slagen och hur
en armégrupps imposanta maskineri
fungerar, har man all valuta man kan begära
av läsningen.
Grundläggaren av vår tids historiska
forskningsmetod, Leopold von Ranke,
förelade sin vetenskap de båda till synes ganska
enkla uppgifterna att tänka ut vad som
skett och hur det skett. Ser man Sven
Hedins fyra stora arbeten om kriget ur
Rankes synpunkt, komma de icke att falla
inom den historiska vetenskapens område.
Ty frågan swie es eigentlich gewesen»
kunna de icke besvara, om den tages i
mera vidsträckt mening. De ha ingenting
att säga om de millioner människoöden,
fyllda till brädden av sorg och lidanden,
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
