Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EREMITLIVET
HÄNDELSER UR LEGENDEN OM DE HELIGA EREMITERNA
ANTONIUS OCH PAULUS. NEDERLÄNDSK MÅLNING OMKR. 15OO.
/ gamla Pinakoteket i Münschcn.
ligt och i och för sig berättigat, som
blott icke borde få leda till förgätenhet
av själslivets mysterier. De vidunderliga
asketerna Silvanus och Makarius åter
kunna med fog betraktas som undantag
från regeln, vilka icke berättiga till några
slutsatser om den allmänna eremittypen.
Och vad lärofadern Antonius angår, så
finns det bland de honom tillskrivna
yttrandena några som gå i alldeles
annan riktning än de citat jag nyss
anfört.
Det kan icke anses som annat än
en sund metod, om man åt denna
senare klass av uttalanden tillmäter en
större vikt än åt de naturfiendtliga
paradoxerna. För de gamla eremiterna, som
omfattade teorin om sinnevärldens
fördärvlighet, fanns det nämligen ingen
anledning att breda sig ut över sina intryck
av landskapsskönheten. Det var tvärtom
mer förenligt med deras principer att
med ett visst eftertryck förneka varje
intresse för den synliga omgivningen.
Så mycket mera betyder det därför, att
dessa världsförnekande enstöringar, trots
allt, oavsiktligt och ofta nästan
omedvetet förråda sin mottaglighet för den
yttre världens skönhet. Liksom över-
huvudtaget i den kristna konsten, tränger
sig naturen in som en objuden gäst.
Det som gör studiet av denna konst
så intressant, för att icke säga pikant,
är just det sätt, på vilket den utdömda
och gång på gång förvisade städse
omärkligt »revient par la fenëtre». Särskilt de
stora eremiternas liv ger oss många
tillfällen att iakttaga, huru den estetiska
skönheten sålunda smyger sig in på en
teologisk väg. Genom förevändningar
av symboliska eller moraliska tolkningar
sökte man rättfärdiga sitt intresse för
den yttre omgivningen. Man såg på
den, sade man, icke för dess egen skull,
utan för att i den bättre lära känna Guds
väsende. Den stränge Antonius själv hade
icke försmått att tillgodogöra sig den
uppbyggelse, som han på en sådan
omväg kunde ernå. Det förtäljes sålunda
i en legend, att en filosof en gång
frågat Antonius: »Huru kan Du känna
Dig tillfredsställd, Fader, då Du i Din
ensamma eremithydda icke har någon
vederkvickelse av böcker?» Men
Antonius svarade: »Min bok är de skapade
tingens natur, när helst jag önskar det
kan jag i den läsa Guds uppenbarade
ord.»
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
