Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRJÖ HIRN
skjutande Punkaharju-åsen, förtäljes det
sålunda, att allmogen ännu under början
av senaste århundrade undvek att närma
sig dess stränder av fruktan för
övernaturliga väsenden. Så nära har i släktets
utveckling förnimmelsen av att någonting
är vackert varit förknippad vid
förnimmelserna av fruktan eller vördnad, och
så intimt, ville man säga, är i ursprunget
sambandet mellan de religiösa och de
estetiska känslorna.
Eremiterna voro ingalunda mindre
vidskepliga än deras samtida. De trodde
pä drakarna och djävlarna kanske mer
än någon annan, därför att de i sina
anfäktelser tyckte sig ha haft erfarenhet
av dessa hemska varelser. Men de togo
upp kampen med ensamhetens och
ödemarkernas skräck och fördrevo
lokaldemonerna med sin modiga andakt. Där
de slagit sig ned, uppstodo småningom
små bosättningar, som blevo mål för de
frommas pilgrimsfärder. Och senare,
när sinnet för den romantiska naturen
hade vaknat, blevo dessa samma platser,
som utvalts av eremiterna eller
klostergrundarna, mål för de natursvärmande
turisternas vallfarter. Huru oberäkneligt
mycket har sålunda icke en anläggning
som La grande Chartreuse betydt för
det moderna landskapssinnets utbildning.
Man må blott läsa vad Sénancour i
Obermann har skrivit om sina
ungdomsfantasier över scenerierna vid Sankt
Brunos gamla kloster. Eller man må läsa
huru Thomas Gray, den engelske
förromantikern, i skildringen av sin år 1739
företagna bestigning av höjderna vid
Chartreuse ger ord åt en känsla, som i
sin sammansättning av religiös och poe-
tisk exaltation väcker minnen om de
gamla eremiternas lovtal över
ödemarkernas skönhet. »Icke en avgrund»,
säger han, »icke en bergsbäck, icke en
klippspets, som ej vore mättad av
religion och poesi.»
Det sublima i naturen, liksom i
konsten, är — enligt den allmännast
omfattade definitionen — ett intryck som
sammansatts av ett visst mått skräck i
förening med ett visst mått tjusning. I
ödemarkernas och de vilda
bergstrakternas sublima skönhet förnimma vi,
moderna människor, det positiva
lustmomentet i en allt mer och mer
obemängd form, d. v. s. vi mottaga ur
åskådningen en etiskt såväl som
poetiskt allt mer och mer upplyftande
innebörd. De gamla asketerna kunde icke
lika medvetet och odelat som vi njuta
av det sceneri, i vilket de utstodo sina
anfäktelser och stredo sina strider med
fan och trollen. De togo skräcken på
sin del, och vi böra vara dem tacksamma
för att de lämnat oss lusten i arv, med
endast ett litet, antydande släktminne
om de fasor som genomlevats, innan
bergens och ödemarkernas skönhet kunde
väcka ett odelat poetiskt intryck. För
detta, och för allt vad de lärt oss av
humanitet mot de osjäliga, av
observation för djurvärlden, och av iakttagelse
för det egna själslivet, kunna de med
fog göra anspråk på erkänsla icke blott
hos dem, som dela deras tro, utan
även hos dem, som ha en annan tro
än den och t. o. m. hos dem, som stå
främmande för alla de religiösa
bekännelserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
