Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Per Hallströms konungadramer. Av Fredrik Böök. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
turerna i den värld, som var Karl den
elftes. Skådespelet är »historiskt» i en
annan mening än den vanliga: det erbjuder
ganska få avvikelser från vad hävderna
berätta, och knappast några väsentliga.
Hallström låter nyheten om nederlaget vid
Fehrbellin anlända under själva
kröningståget i Uppsala; om det är en kronologisk
förskjutning, så rör det sig i varje fall icke
om många dagar. Den franska
ambassadören de Feuquières blir i dramat narrad av
Johan Gyllenstjerna att lämna Skottorp strax
innan vigseln mellan konungen och Ulrika
Eleonora äger rum; det är en något förstärkt
accentuering av det verkliga förloppet.
Denna trogna anslutning till de
historiska realiteterna har utan tvivel berövat
skådespelet en stor del av den omedelbara
åskådlighet och den plasticitet, som hör
dikten till. Man har icke känslan att
befinna sig i en värld, som är nyskapad från
grunden. Det förutsattes, att man hela
tiden håller de historiska händelserna i
minnet, för att allt vad man ser och hör
skall få sin riktiga mening och fulla
innebörd. Skådespelet är ett krönikedrama
även i den meningen, att det icke är
lösgjort från den historiska traditionen, det
vädjar till intresset för välbekanta och
frejdade figurer.
Dock icke så, att tyngdpunkten ligger
på de yttre händelserna och scenerierna.
Det är icke i första rummet en serie
berättande och skildrande tablåer; man skulle
då icke ha känt igen det för Hallströms
temperament mest egendomliga. Huvudsaken
har för honom överallt varit analysen av
de handlande personerna, deras egenart
och deras drivfjädrar. I nästan varje akt
är hjärtpunkten ett replikskifte, där de
handlande försöka komma till klarhet över sitt
eget väsen. Kunde man tala om ett
intimt, ett dissekerande och analytiskt
krönikedrama, så skulle man därmed ha givit
en definition på Hallströms Karl den elfte.
Första akten, kröningen i Uppsala, ger
det förvirrade och småaktiga intrigspel, den
huvudlöshet och slapphet, som
kännetecknade förmyndarstyrelsen: när Svea rikes
standar sättes den unge konungen i
handen, smäller nog duken, men fanstången
är murken. Denna akt hör emellertid icke
till skådespelets starkare: man får icke
någon klar bild av situationen, bland allt
tissel och tassel urskiljer man inga röster,
och figurerna ha knappast några gripbara
drag. I andra akten, mötet mellan Johan
Gyllenstjerna och kungen i en bondstuga
åt Växjöhållet, blir det annorlunda. Den
behärskas helt och hållet av Herr Jans
imponerande gestalt, skildrad med
Hallströms varmaste sympati, ja med förälskelse.
Sådan han vecklar sig ut ur slädpälsen,
fyllande det låga rummet med munter kraft
och hänsynslös djärvhet, står det glans och
värme kring honom; han är den flammande
brasan i vintermörkret, och han smälter
själva kungens bottenfrusna sinne. Det är
en av de yppersta scenerna i skådespelet,
när Gyllenstjerna inför Karl den elfte med
genial öppenhet förråder de planer han
hyst att frälsa Sverige även utan kungens
hjälp. Det är ypperligt, därför att det ger
oss den lidelsefulla patriotism — beredd
att våga allt, även upproret — som är
kärnan i Gyllenstjernas väsen, därför att
den uppenbarar den svekfria ärlighet, som
är förutsättningen för förbundet mellan de
två männen. De dunkla rykten om
Gyllenstjernas planer att spela rollen av en svensk
Cromwell, vilka flugit rundt i de politiska
pamfletterna, har Hallström på detta sätt
brukat för den psykologiska karakteristiken.
Johan Gyllenstjerna är vid sidan av
kungen huvudpersonen, och det är icke
långt ifrån att skådespelet lika väl kunde
ha burit hans namn. Han är den, som
lämnar rikast spelrum för fantasien: ett av
de största och originellaste snillen, som
svensk historia känner, och på samma gång
gåtfull och oåtkomlig, alltför tidigt död för
att ha gett måttet på sin natur, alltför
tystlåten till att ha röjt alla sina tankar
och planer. Hallström ser i honom den
ideale statsmannen, han som förmår både
väga och våga, lidelsefullt saklig, icke
trälbunden ens av sina egna idéer, fri från
allt smått och allt personligt, och på samma
gång en frodig och bred människa. Utan
tvivel är han nobiliserad och förklarad i
skådespelet: man ser just ingenting av de
manér, som föranledde hans fiender till
den djärva etymologien, att ordet grobian
var en förvrängning av Grob-Jan. Hans
reträtt till Malmö under slaget vid Lund
bemödar sig Hallström att framställa som
ett honom halvt påtvingat försiktighetsmått,
vilket för övrigt är sannolikt nog; och
fastän hans fiender skildrade honom som
en rå kvinnohatare, låter Hallström honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
