Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1918. En resumé och några synpunkter. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS MUSIKLIV
är omfångsrik, välljudande och smidig,
tekniken oklanderlig, och hans uppfattning
tyder på musikkultur. Som Radames
övertygade han genom den lidelsefulla
intensiteten i uttrycket, och den psykologiska
skärpan i hans Don José-studie gav
anledning till odelad beundran. Av Wagn
er-gestalterna framstå väl främst hans
Lohengrin och Tannhäuser, men även som
Sieg-mund hade han ett fast grepp på rollen,
docK med undantag för vissa överdrifter i
åtbördsspelet. — William Beck — också
han från Metropolitan — hör även till
dem som gästat vår operascen. Han äger
en präktig, malmrik baryton och ett
musikaliskt temperament, som kanske någon
gång kan förleda honom att slå över och
komma rösten att klinga väl grov.
Sångarens Telramund i Lohengrin» utmärkte
sig bl. a. genom en ovanligt intressant
behandling av recitativet, även för
polischefen Scarpia och särskilt för Rigoletto fann
han fullt trovärdiga tonfall. — Numro tre
i det gästspelande klöverbladet utgöres av
den celebra divan M:me Kousnezowa,
Fot. Fritz Reinhard, Leipzig.
JACQUES URLUS SOM SIEGMUND
I VALKYRIAN.
WILLIAM BECK SOM SCARPIA
I TOSCA.
vars röst visserligen icke hör till de
märkligaste (den är icke stor, men
behandlas med utsökt smak och dess största
charm ligger i det ypperliga mezza-vocet)
men som i plastik och mimik står som ett
lysande föredöme. Man behöver blott se
och höra hennes lilla geisha i »Madame
Butterfly», där sång, föredrag och plastik
smälte samman till en harmonisk enhet,
eller hennes praktfullt syndiska hetär i
»Thäis», och man skall förstå att det för en
operaicke enbartfordras ettgodtröstmaterial.
Några inhemska nya rollbesättningar
av vikt torde icke vara att anteckna.
Stort intresse ha Operans tvenne
symfonikonserter erbjudit. På den första i
ordningen fick man stifta bekantskap med
Weingartners F-dur Symfoni och
Rimsky-Korsakows Suite ur op. »Guldtuppen».
Symfonin är av ett tråkigt beskedligt slag.
Första satsen ger — delvis påminnande om
Strauss — några löften, som dock alldeles
kullkastas av de övriga satsernas torra och
opersonliga karaktär. Ett välgörande
intryck gjorde däremot den ryske
»novato-rens» Suite, som med sin färgprunkande,
stundtals bisarrt barbariska harmonik hade
en medryckande friskhet och gav
suggestiva scenbilder. Som vilopunkt mellan
dessa nyheter kom Liszts Pianokonsert
Ess-dur, utförd med temperament och
teknisk säkerhet av Olof Wibergh. ■— Sym-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
