Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
fria konstnärliga form, liksom han särskilt
värderat Platons gestaltskapande förmåga
i Sokratesporträtten. Minns man dessa
utredningar, skall man genast lägga märke
till inte blott att nästan varje kapitel i
Idéerna i Stabberup är komponerat över
samtal utan också att själva glidningen i
tankegången förmedlas genom de olika
inläggen, så att vi för var gång vinna en
allsidig belysning. Man skall nu också
lätt finna, att Hans Larsson liksom Platon
haft behov av en Sokrates, och att han
funnit honom i toffelmakaren Göransson.
Hans Larsson har väl icke så ensidigt
inriktat sig på Göransson, men denne är
dock bäraren av hans egna viktigaste
tankeinlägg. Dessutom äger denne envise
spörjare i hela sitt temperament en trygg
allsidighet och ett förvånande sätt att
alltid gå till botten med frågorna, något som
är äkta sokratiskt också i sin böjliga ironi.
Detta för oss över till det, som är
centralt platonskt också i Hans Larssons
tankevärld. Det är inte blott behovet att
belysa idéerna allsidigt även genom
motståndares inlägg utan också övertygelsen
att bakom idéerna ligger grundidén frågan
om rätt och makt, som han i anslutning
till Platon formulerar den. Just detta
problem är ju det som Häms Larsson tidigast
tagit upp från Platon, och själva den humana
grundsynen att även motståndarns idéer
innerst belysa det samma har ju Hans
Larsson präglat så tidigt som i den lilla
fina essayn Att bedja i Studier och
meditationer. Den slutar ju: »Det är min fixa
idé att vilja se, vari de olika
livsåskådningarne sammanfalla. Det är icke för
att blanda den ena åskådningen samman
med den andra, ty skarpa skillnader finnas
nog och böra ej utplånas. Men jag tror
alltjämt, att det bästa i en livsåskådning
ofta undertryckes av blott ängslan för att
den skall få någon likhet med en annan.»
Från samma humana utgångspunkt har
Hans Larsson tagit upp 1914 års idéer
till granskning i Idéerna i Stabberup. Och
jag tänker, vi kunna vara glada åt, att de
till sist blivit utredda pä detta sätt.
När Hans Larsson så väl förstått
tidsidéerna, också dem, som han bekämpar,
beror det på, att han så väl kan lyssna
till människorna själva. Som • ugglemor
kan han höra på tre sätt, och mest sätter
han värde på att kunna höra de tankar,
som tänka sig själva, utan att människorna
veta, att de ha dem inom sig. Har han
funnit dem kan han också bruka ugglefars
konst att själv tänka ett slag ovanpå
alltsammans, men det gör han mest med en
blinkning. Hans Larsson lyssnar också på
så olika människor. Han har inte alldeles
släppt förbindelsen med Hemmabyarnas
mannar, han följer den offentliga
diskussionen på Akademiska föreningen och de
intima meningsbrytningarna innanför
läroverkets kollegium, men på allvar slår han
sig ner på Stabberup för att höra på
antingen i herrgården eller hos kyrkoherdens
eller hos småfolk som Göranssons och
Anders kusk.
Där diskuteras överallt, som man gjorde
nittonhundrafjorton, men under
diskussionens gång få vi också många glimtar av
människoöden. Hans Larsson har ett
sällsynt direkt grepp på människor, och många
av hans gestalter leva redan genom några
korta anteckningar kring ett
diskussionsinlägg. Med stor konst använder han sig
av kontrastbelysning och rör sig därför
gärna innanför enhetliga miljöer.
Därigenom får han med också helhetsstämningar.
Skildringen av Studentdiskussionen är ur
denna synpunkt klassisk. Ändå rikare blir
dock intrycket av Stabberups by. Vi få
inte blott leva med i de olika husen utan
också följa förbindelsen mellan hemmen,
så att byn till slut verkar som en andlig
organism. I avslutningskapitlet, som
skildrar den tunga mobiliseringssöndagen den 2
augusti 191 4, sprider sig denna förbindelse
landet rundt, när gränsvakten sluter sin
kedja kring allt Sveriges rike.
Flera gestalter bryta sig dock ut och
verka fullt fristående. Där är den
oförgätligt vackra bilden av den utbrunne
professor Björkstam, som icke är någon mindre
än Bengt Lidforss. Där är toffelmakare
Göransson, som trots sina klassiska anor
äger mycket av det finaste hos en svensk
småhandtverkare. Och till slut är där
kyrkoherden, representanten för den gamla
Tegnérska humanismen, själv en Tegnér i
mindre format. Kring dem utspelas
bokens två huvudscener: Björkstams sista
vandring med Göransson och
diskussionskvällen hos kyrkoherden.
Trots detta rika persongalleri kan
boken i stämningsvärde ej mäta sig med
Hemmabyarna. I denna är mycket mera
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
