Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ruskin och hans verk. Till hundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUSKIN OCH HANS VERK
åldrad; den har fortfarande mycket att
säga oss i och med det att den är icke
blott etisk utan socialt tänkande och
psykologisk. Det är att märka att
Ruskins tankar om konstens socialisering
på det närmaste sammanfalla med dem
som nu äro moderna (i Sverige
framställda av Georg Pauli). Allt bör med
ett ord göras för att den stora
dekorativa och monumentala konsten skall få
rum för sig.
Ruskin ser sålunda konsten i stort,
icke som ett litet isolerat fält för
mänsklig verksamhet. Han är från början
samhällstänkare mer än estetiker, i och
med det att han vill lägga grundvalarna
först och bygga huset sedan, icke
analysera och kritisera ett redan byggt
hus. Hans kritik av konst är betydande
nog, men i denna kritik rymmes
ständigt det sociala, tanken på livet. Det
är alldeles falskt då man velat framställa
det så som om Ruskin, den börne
esteten, av Carlyle lockades in på ett
för sig främmande område:
samhällskritikens och nationalekonomiens.
Samhällsreformatorn låg latent i hans
karaktär från början. Det finns ett mycket
belysande stycke i hans bok om
arkitektur, »The seven lamps of
Architec-ture» från 1849, där han ironiskt räknar
upp de fördelar som den industriella
verksamheten givit landet och
kontrasterar dem mot gotikens arbetsliv. Det
är elva år innan hans egentligt sociala
och nationalekonomiska författarskap tar
vid. Men otvivelaktigt har Carlyles
inflytande varit stort, i synnerhet efter
1850, då det uppstod personlig
bekantskap mellan de båda stormännen. Det
behövdes två sådana jättekrafter förenade
för att vrida om utvecklingens hjul.
Men har också detta lyckats? vill
man helt naturligt fråga. Är icke
Ruskin en beskedlig utopist, vars etiska men
opraktiska teorier ha haft ringa betydelse?
JOHN RUSKIN. 1882.
Helt kan den frågan icke nu besvaras,
ty vi stå midt uppe i den nya
utvecklingen och inför ett samhällsbygge av
så svindlande proportioner att det kan
bjuda på alla slag av överraskningar.
Men det är vidare nödvändigt att se
historiskt på Ruskin, liksom man måste
se historiskt på Dickens för att göra
honom en rimlig rättvisa. Vi som nu
leva småle åt det industriella 1800-talets
företag som gränsa åt det estetiska
området: deras byggnader, deras monument
och tavlor, deras föreställningar om konst
och deras smak. Men de som levde för
femtio år sedan logo icke ringaktande
åt sin egen tids prestationer på dessa
områden. De voro icke ens, som man
kunde tro, en smula förläget urskuldande,
i det de framhöllo att en tid icke kunde
lyckas i två så olika avseenden som det
nya arbetslivets praktiska organisation
och framdrivandet av en skapande
konstkultur. De voro så barnsligt stolta över
sina estetiska förmögenheter som man
gärna kan tänka sig. De sågo på de
nya järnvägsstationerna med glastak och
järnbalkar icke som praktiska anord-
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
