Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PERSONNE
Smädeskrivaren, för första gången
uppfört den 5 april 1862. Det
åstadkom ett förfärligt rabalder både i
tidningspressen, som sjöd av harm, och i
teatersalongen, där det under
representationerna visslades, stampades,
skräna-des och applåderades av alla krafter.
Jag minns, hur det till och med en afton
från tredje radens oxöga nedkastades en
halmkrans till författaren, som i den
av-sigkomne, halvrusige skalden Rollén hade
sammanskrivit åt sig en av sina
tacksammaste och bäst utförda roller,
kalkerad på den då ännu levande,
1840-talets snillrike Uppsalalyriker Johan
Nybom. För att icke allt för mycket
för-törna tidningsmännen nedlades emellertid
stycket på hösten efter att ha givits
femton gånger. Jolin berättar i ett
brev till en av sina vänner, att
Ridderstad, som på våren nedsablat stycket i
sin tidning Ostgötakorrespondenten, på
hösten kommit upp till Stockholm och
sett pjäsen samt efter dess slut rusat
upp i Jolins loge, där de båda
huvudrollernas innehavare, Swartz och
Dahl-qvist, just befunno sig. »Han faller mig
i famnen» —skriver Jo. Jo. — »är
genomförtjust i stycket, förklarar sig ha
missledd burit sig åt som en svinhund och
utfäste sig i vittnenas närvaro att skriva
en ny och berömmande recension.»
Ridderstad matte emellertid under nedresan
ha ångrat sig, ty någon ny granskning
hördes aldrig av.
Ett rätt intressant uttalande om denna
pjäs förekommer i August Strindbergs
»Tjänstekvinnans son», där han 1886
skriver:
Smädeskrivaren gjorde väsen, emedan
den slog ned i tidningsreptilernas hyde, och
författaren fick en viska inkastad på scenen.
Den pjäsen är emellertid så realistisk, att hans
på äldre dagar gjorda utfall mot modern
realism föreföll obefogat. Det fanns emellertid något
snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans
betydelse i teatern var nästan större än Blanches.
Ett nytt skådespel i fem akter av
Jo. Jo. såg rampens ljus i mars 1865,
Mjolnarfröken, vari han ville bevisa
ståndsfördomarnas ohållbarhet.
Handlingen rör sig kring den unga, sköna röken
Marianne, som anses vara den högättade
baron Liljes dotter, men slutligen
upptäckes vara ett bortbytt barn av mycket
plebejisk ras, under det att en
grovlemmad ung sjöman i stället bevisas vara
baronens son. Emellertid ha de bägge
ungdomarna blivit kära i varann, och
allt slutar därför på bästa sätt. Till
fjärde akten hade Frits Ahlgrensson
målat en stämningsfull interiör av en
vattenkvarn, vars iordningställande
krävde en nära halvtimslång entreakt.
Kritiken gick som vanligt illa åt Jo. Jo:s
stycke, men publiken ville i alla fall se
det ett par och tjugu gånger.
Jo. Jo. förstod att fylla sina pjäser
med en mängd spännande situationer,
och den mängd figurer han införde på
scenen äro allesamman särdeles lyckligt
karakteriserade och av ett fullkomligt
svenskt skaplynne. I de för Kungliga
teatern bestämda pjäserna skrev han
alltid en för honom själv tacksam roll,
där hans egenartade komik fick göra
sig gällande, t. ex. den beskedlige
suputen Kolmodin i »Mäster Smith»,
den kujonerade hårklipparen Berthel i
»Barnhusbarnen», som sjöng den
populära visan
Hur mången här i världen till sin lycka går,
blott han förstår att vara fin uti sitt hår.
För trala la’, klipp! klipp! etc.,
postbudet Petter, kallad Merkurius, i
»Strid och seger», majoren i »Ett
minnesblad», den gamle galante
kammarjunkaren i »Mjolnarfröken» och framför alla
den redan omtalade skalden Rollén i
»Smädeskrivaren», som Bournonville
kallade »en Perle af psychologisk
Sandhed, udfort med Mesterskab». Många
andra roller spelades också av honom
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
