Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PERSONNE
JOHAN JOLIN. I 880.
av andra artister. Han skriver själv
härom tio år efter sitt avskedstagande
följande:
På de senaste åren av sin sceniska
verksamhet föremål för ett och annat, törhända
oavsiktligt förbiseende från kungliga
teaterdirektionens sida, och troende sig snart höra till
klassen av de > magasinerade > artisterna —
såsom det på teaterspråket heter — kände den
förr så flitigt anlitade författaren och
skådespelaren sina illusioner om den konst, för vilken
han brutit så många lansar, med varje dag
allt mer och mer försvinna. Att ingen scenisk
konstnär kan gå framåt utan lämpliga roller, i
vilka hans talang mäktar framvisa nya faser,
är en gammal sanning, men då ’de goda
rollerna, de sina ut, man bildar kö för att dem
få till slut’, och då Johan Jolin icke älskade
denna förnedrande köbildning, så hade han
slutligen ingen annan utväg än att — måhända
i förtid — lämna den bana, han hållit så kär,
och åt vilken han ägnat den kraftigaste
perioden av sitt liv.
Det var dock icke utan många hårda
strider han gjorde detta steg, sårande sig själv
under kampen genom att framleta alla
skuggsidorna hos den konst han nu ville övergiva.
Dessutom anställdes vid teatern nya
styresmän, med vilka han ej kunde
sympatisera. Han började se allting i svart.
En sjukdom, som drabbade honom, för-
dystrade än mer hans lynne, och då
hans bägge svärföräldrar 1867 avledo
och han då blev fullt ekonomiskt
oberoende, beslöt han att göra allvar av
sin länge närda önskan att lämna
kungliga teatern. Den 6 juni 1868 ägde
hans avskedsrecett rum å Operans seen.
Trots sina femtio år hade han valt att
vid detta tillfälle uppträda i sin
debutroll, den unge studenten Axel
Wapen-sköld i »En komedi», till vilken han nu
skrivit ett efterspel, På gamla dagar,
där den åldrade, pensionerade
skådespelaren Wapensköld i slutscenen får se
alla sina forna glansroller (d. v. s.
författarens egna) passera revy, och där
han till sist uttalar sin tacksamhet till
publiken och sitt farväl. Huset var
naturligtvis utsålt till sista plats. Jag
var själv där och kan intyga, att man
ej ofta skådar en så entusiasmerad publik
som den, vilken hyllade den
avskedstagande gamle skådespelaren. Sedan
han utsagt slutstroferna:
Jag går tillbaka i min sluttablå —
och nu fall ned du gamle vän,
som borde fallit längesen;
mitt skådespelarlivs ridå! —
vilka ord ännu efter ett halvt sekel
tydligt ljuda i mina öron — utbrast ett
bedövande bifallsrop, de närvarande reste
sig upp, applåderade, viftade med
näsdukarna och inkastade på scenen
blommor och lagerkransar.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
