Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur Rubens’ verkstad. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR RUBENS’ VERKSTAD
lejonjakten. oljemålning av peter paul rubens.
/ Gamla pinakoteket i München.
verkan från Leonardos ryttargrupp
»Kampen om fanan», vilken vi känna till just
tack vare den kopia Rubens lämnat oss
i en ypperlig teckning. Ett slående
likhetsdrag är den centrala plats som i
båda verken tilldelats huvudet av en
kullstörtad man.
Se nu skissen I Allt det sakliga har
den gemensamt med den färdiga bilden,
och dock, hur annorlunda är icke det
hela. Den stränga jämvikten, som gav
ett renässanstycke åt verket, saknas, och
i stället se vi en rörelse icke mot midten
utan från vänster åt höger, en rörelse
som ryckt hela gruppen med sig åt
bildytans högersida. Vi återfinna ur taflan
i München den fallande ryttarens
stegrande vita häst, som i skissens
komposition utgör huvudfiguren, brutalare och
mäktigare i rörelsen och med denna
angivande rytm och riktning för hela scenen.
Allt det andra tjänar nästan bara som
ackompanjemang. Lansarna föras icke
koncentriskt utan diagonalt uppifrån
höger, parallellt med den vita hästens rygg
och hals. Jämte rörelsen i sidled gör
sig gällande en starkt framträdande
riktning inåt och utåt. Gruppen slår
liksom en kil inåt bildrummet från
höger. Men den bildar för ingen del en
geometriskt begränsad pyramid. Dess
gränser och konturer tyckas ändra och
förskjuta sig i vart ögonblick, allt efter
som de kämpande parterna duka under
och nya stridande komma till. Den från
vänster anstormande ryttaren tjänar här
icke till att bryta kompositionen utan att
hindra den att rinna ut i det ovissa.
Det kunde vara frestande att gå ännu
längre i en jämförande analys,
exempelvis av den vita hästens olycklige herre,
hans kroppsställning och plats i
kompositionen i båda fallen. Men det sagda
torde räcka för våra syften. Återstår
oss endast att erinra om ljusföringens
fullständiga olikhet i de två styckena.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
