Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJÄVULEN I SVENSKA SPRÅKET
det inre livet. Att likväl taga det yttre
tecknet till utgångspunkt blir alldeles
särskilt inbjudande, när man kommit att
stanna inför sådana representativa ord,
som genom en mer än normal
användbarhet fylla viktiga uttrycksbehov i skilda
riktningar och där sålunda den inre
betydelseenheten sprängts i stycken på
mångfaldigt sätt.
Till dessa ord höra namnen på de
personliga makter, onda som goda, varav
människan känner eller känt sig stå i
beroende. Det är allom tydligt, att det
är dessa ords affektbetoning som
betingar såväl deras psykologiska värde
som deras brokiga innebörd. I dessa
hänseenden är hela denna ordgrupp
särdeles enhetlig. Förvisso böra därför
dessa ord behandlas i ett sammanhang.
Detta alldeles särskilt i den mån de
tjänstgöra som kraftuttryck — och
det gäller ju både Gud, Herren,
Skaparen m. m. och Djävulen, den där ock
kallas Satan, Fan, Hin o. s. v., för att
ej tala om de många surrogaten för
bådadera, av ofta respektabel ålder.
Men skörden av hithörande uttryck är
så mycken, att ingen arbetare riktigt
vågat anmäla sig. Är redan att samla
in ett krävande företag, gäller detta
dock än mer den biologiska uppgiften.
Svordomarna äro en vildtväxande flora,
och de ha ingått mycket djärva
korsningar. Också deras brist i regel pä
åskådligt innehåll — en brist som
mycket väl trives tillsammans med kraften
och musten — gäckar lätt analysen.
Likväl saknas visst icke försök att
åtminstone servera preparerade
smakbitar av vad det tacksamma materialet
kan ge; helt nyss ha vi fått till livs två
sådana.1 Det är emellertid icke dessa
små översikter som föranledt dessa ra-
1 Knud Hjortø: Fra ordenes samfund, s. 80
ff., Hellquist: Om namn och titlar, slagord och
svordomar, s. 49 ff.
der, utan det är den omständigheten,
att ett av de båda senast komna
häftena av Svenska Akademiens stora
ordbok innehåller artikeln djävul. Detta
ord är ytterst representativt för arten.
Här få vi då en fyllig, med rikliga
stickprov ur litteraturen — och ur
redaktionens egen fatabur — bestyrkt
framställning av vad denna potentat
under detta sitt namn betydt för svenska
folket i hälg och socken ända sedan
Gustaf Vasas dagar. Och detta är
uppenbarligen icke litet. Artikelförfattaren,
doktor Sven Berg, har — sin uppgift
likmätigt — lagt sitt material tillrätta
väsentligen efter ett historiskt och
lo-giskt-psykologiskt schema. Det är
kanske att befara att detta, trots
ingrediensernas pikanta smak, är en alltför
hård-smält anrättning för många som äro
vana vid lättare spis. Det har därför
synts mig påkallat att efter en friare
plan och i obundnare form lägga fram
vad som har folkpsykologiskt intresse.
Därvid har jag naturligtvis dragit den
största nytta också av artikelförfattarens
allmänt orienterande anmärkningar.
Som alla veta, är djävul det
grekiska diåbolos, som egentligen betyder
’förtalare’. Redan genom sin tillkomst
belyser ordet alltså en företeelse som vi
ofta träffa pä detta område: skyggheten
att nämna de farliga andemakterna vid
ett rättframt namn. Men det brukar snart
»
genom flitigt bruk av dylika
evfemisti-ska namn gå därhän, att namnet blir
fullt adekvat. Och vid »det flitiga
bruket» ha vi förvisso mycket tidigt att
tänka också på »missbruket». Påven
Gregorius den store berättar (omkr. 594),
människorna till varning, hurusom
pres-bytern Stephanus, då han ville att hans
slav skulle hjälpa honom av med skorna,
tillropixde denne: »Veni, diabole,
dis-calcea me!» (»Kom, din djävel, och tag
av mig skorna!») och till straff ögon-
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
