Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR LINDROTH
äro emellertid dylika namn
internationella och vittna således, noga taget, inte
om specifikt svensk sinnesart.
Länge stod djävulens prestige
oantastad; inför den mänskliga kritikens
angrepp minskades den dock så
småningom. Inom den kyrkliga bekännelsen
hade han likväl alltjämt sin fasta borg.
Ifrån predikstolen har hans namn ända
in i senaste tider uttalats med den gamla
domedagsklangen — låt vara att det
därvid mestadels fått tjänstgöra som en
lätt tillgänglig symbol för världens
ondska. Följa vi från äldre dagar
djävulens historia i profanlitteraturen,
märka vi däremot, hurusom man ju
längre tiden lider umgås med honom
alltmer nonchalant. Det är inte den
rätta respekten, då biskop Tegnér
önskar, att all ren kvinnodygd vore ful,
»icke för sin egen, men endast för
djävulens skull, som annars lätteligen blandar
sig i spelet». Frödings »I bönhuset» :
»Dock trodde vi att Andersson var stark
och kämpade mot djävulen och vann —
men djävulen var starkare än han»
gör sin verkan just genom den dolda
kontrasten mellan den gamla konkreta
uppfattningen och den moderna
urvattnade, för vilken den förra är en förlegad
kvarleva, som gör sig särskilt bra i en
frikyrkopredikants salvelsefulla
förkunnelse. — Utvecklingen kan följas i ett
sådant uttryck som djävulen är lös. Det
är blodigt allvar, då Olaus Petri i sin
klagan över världens ondska utbrister:
»Om djeffuulen haffner noghon tijd
warit löösz, så är han nw visseliga löösz
och regerar henne (näml. världen) epter
sitt eeget sinne» — även om vi skulle
våga antaga att uttrycket, som återgår
pä Uppenbarelseboken 20: 7, redan är i
någon mån bildligt uppfattat. Men var
och en skall bekräfta Ordbokens
uppfattning, att uttrycket numera —
liksom det väl ännu kurantare Nu är fan
lös — blott betecknar »att något i hög
grad betänkligt 1. obehagligt försiggår 1.
är i görningen». Likartad procedur har
genomlupits av uttrycket måla djävulen
på väggen o. d., vilket dock på grund
av sin egen natur icke kunnat frigöra
sig från varje rest av åskådlighet.
Den här förut från fornsvenskan
exemplifierade plurala användningen av
djävul ha vi, som var och en nogsamt
vet, icke tappat bort i nysvenskan.
Därtill svarar då också en singularis djävid
’ond ande, demon’. Också denna
betydelse tillhör ju nu — i sin nu
ifrågavarande objektiva användning —
relikterna från en förgången
föreställningsvärld, såsom då åter Olaus Petri
kallar missbruket av Guds namn i eder
för »een dieffuuls påfund» och genast röj er
den konkreta innebörden i detta uttryck
genom tillägget: »Icke haffuer han heller
warit en ringa dieffuul som sådana vpfan.»
I profan litteratur har det här blivit
såsom en något mer osminkad variant till
demon som djävul kommit att fortleva:
sorgens djävul (Stagnelius), splilets svarta
djävul (Nyblom), lättjans djävul
(Hallström).
I denna sin appellativiska betydelse
har ordet också kommit att brukas om
en människa, som i något avseende
befunnits ha djävulskt tycke. Vackra
egenskaper är det då icke fråga om, det
är oftast en känsla av avsky som
framkallat ordvalet, och så är steget icke
heller här långt till de vulgära
»kraftordens» område. Fullt anständigt och
»bildat» är det likväl — åtminstone för
en karl — att säga och skriva: »Han
är en riktig djävul mot sitt folk.»
Exempel på denna användning finna vi tiderna
igenom allt frän vår äldsta
bibelöversättning (»Haffuer iach icke idher tolff
vth-waldt, och en aff idher är en dieffwh
Joh. 6: 70). Karl IX beskylldes av sina
fiender att ha »indragit i Landet en hoop
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
