Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
frigjort det personliga utvecklingsmomentet,
så att det osympatiska höljet till slut visar
sig gömma på en stackars ärlig människa,
lag är naturligtvis icke blind för att Barrès
ypperligt belyser en motsvarande
utvecklingsgång, men detta sker halvt motvilligt
och blir aldrig hans framställnings
huvudproblem.
Huvudförtjänsten i Daniel Malmbrink är
att vi få se svensken på ett nytt sätt, och
om detta till en början nästan enbart är
osympatiskt beror detta knappast på
författarinnans stränghet. Jag tror att hon
fått fatt på några typiska lyten hos den
moderne svensken och förmodar att vi lite
var ha godt av att titta oss i spegeln och
jämföra. Malmbrink är skildrad som
ovanligt sensuell och uppträder med en
anspråksfull taktlöshet, som nog är utpräglat
prästerlig. Det allmänsvenska hos honom är
väl att han vanvårdar kärlekslivet genom
en ohämmad sensualism och att taktkänsla
ej utvecklats i samma grad som hans
bildning. Också sammanblandningen av erotik
och religion är nog ganska vanlig hos oss.
Frödings »han väckte många själar, kvinnor
mest» har ju hastigt fått rangen av ett
ordspråk. Anledningen till att Lydia
Wahlström upptäckt alla dessa skavanker hos
den svenske mannen är tydligen att hon
är kvinna, och alldeles har hon ej
undgått den ensidighet, som könsmotsatsen
medför. Efter vad jag förstår, spelar
Malm-brink i längden den hederligaste rollen
gentemot den engelskt-franska dam, vari han
är så hopplöst förälskad, men han får
alltjämt krypa till korset, också när han mycket
väl inser det barocka i situationen.
Psykologiskt är detta mycket väl motiverat
genom den religiösa kris, vari han samtidigt
befinner sig, men man tycker, att
författarinnan ej tillräckligt betonat hans
självplå-garinstinkter. Till en viss grad beror väl
detta på hennes egen positiva ställning till
kristendomen, men varför låter hon då den
unga damen slippa undan så lätt, att hon
varken behöver visa kärlek eller
kristendom? Denna rätt lättförklarliga partiskhet får
inte låta oss förbise den psykologiska
vederhäftighet, som i sällsynt grad präglar
framställningen. Man behöver bara tänka på
hur övertygande varje bifigur verkar för
att förstå vilken gedigen människokunskap
som ligger bakom.
Det är klart, att en människa med en
sådan erfarenhet som Lydia Wahlström
visar skall förstå mycket både av
kärlekslivet och religionen. Den riktiga
förälskelsen kan väl aldrig riktigt fangas av den
analytiska behandlingen, åtminstone lyckas
det ej för Lydia Wahlström. Däremot är
hon på fast mark så snart det gäller det
hemlighetsfulla samspelet mellan man och
kvinna, och särskilt kan hon skildra
kvinnans ömtåliga reaktioner och det dödsmärkta
i en äldre mans kärlek. Ändå säkrare
verkar hennes behandling av religiösa
spörsmål, ty här går hon lika obehindrat in
på positiva som negativa frågor.
Visserligen förmärkes också här en viss
reservation att ge sig hän, men den vittnar
endast om en själens skygghet, ej om dess
torka. Den förstående diskussion om
katolicismen, som här föres, äger sitt värde i
ett land, där också fritänkare med stolthet
pläga nämna sig protestanter. Det vore
på tiden att man också på detta område
lärde oss tillämpa tankefrihetens princip,
att varje ärlig mänsklig strävan innerst
är densamma.
Över huvud måste man karakterisera
Lydia Wahlströms Daniel Malmbrink som
ett verkligt kulturinlägg, men tillika beklaga
att författarinnan ej samtidigt kunnat göra
en konstnärlig insats.
En uppgörelse med samtiden innehåller
också Ernst Norlinds Den dödas arv.
Författaren skriver fritt ur hjärtat utan
ängsligt avvägande av de konstnärliga
effekterna. Man har intrycket av en
oberoende privatman, som för nöjes skull
ägnar sig åt litteraturen. Boken äger därför
en ganska lös uppläggning, och man
känner sig lätt förströdd under läsningen, men
helhetsintrycket blir inte desto mindre både
bestående och samlat. Författaren har
tydligen tänkt en hel del, och han är artist,
inte till handlaget men till temperamentet.
Historien är den enklast tänkbara. Efter
hustruns död behöver majoren en
husföreståndarinna som tar del i godsets skötsel,
och efter ett misslyckat försök finner han
fröken Ståålram, som snart tar tömmarna
i sin fasta hand. Förut har egendomen
skötts patriarkaliskt, nu lägges driften om
i rent industrialistisk riktning. Fröken
Ståålrams styrka är den rena
sifferberäk-ningen, men hon ser bort från alla sociala
problem. Majorens impulsiva härskarvilja
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
