Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
kvent antingen positivt eller negativt. Även
om han under essayns gång kopplar om
ett par gånger, så att vi få både
förtjänster och fel belysta, undgår inte
framställningen en viss schematism och den finare
kritiska avvägningen når han blott sällan
till. Men genom den likformiga
uppläggningen av en hel generations produktion
fick man ett tvärsnitt genom den moderna
litteraturen som inte bara var nytt utan
också i stort sett riktigt, och man kunde
därför tro, att Bolanders kritiska
begränsning blott låg i utformandet av detaljen.
Efter Bolanders egen skönlitterära
produktion förstår man, att felet ligger
djupare och rör själva personligheten. Det
kan inte bero på en tillfällighet att
misslyckas med tre böcker å rad. Bolanders
öde är tydligen ett tidstecken. Han har
hjälpts fram och burits upp av det
demokratiska genombrottet men ej kunnat skilja
på löst och fast i vår alltför gungande tid.
Härav kan man förklara hans partiella
framgångar och hans delvis entusiastiska
anhängare. Just nu är det ingen konst att
vara skum på en bölja; det är svårare att
hålla sig på djupvattnet. Det kan ju
tänkas, att Bolander genom sin alltför
forcerade produktion skrivit ifrån sig sina värsta
utväxter, och att han nu är beredd att på
allvar gå in i sig själv. Han kommer då
att gå en mycket tyngre stig än hittills,
men det är nog till slut den enda
framkomliga vägen.
Sven Lidmans berättelse Huset med de
gamla fröknarna är ingen
samtidsskildring, den handlar tydligen i författarens
barndom — men den har framgått ur en
reaktion mot våra dagars penningkult och
förhärligar i stället den gamla
ämbets-mannakulturen. Man märker detta särskilt
genom en rad polemiska utfall, som
författaren bort undertrycka, ty de taga bort
mycket av den äkta idyllstämningen kring
bokens gamla damer, som trots sin
förträfflighet knappast böra betraktas som
helgon och hjältar. Inför dem är nog
Lidman alltför medveten om »egen
ovärdighet», som det heter i tillägnan, och
detta är till men för hans konstnärliga
oavhängighet. Trots denna falska
förskjutning i perspektivet äger boken verkligt
gedigna värden.
Miljöskildringen är först och främst av
övertygande äkthet, och detta är av den
största betydelse, när det gäller det
händelselösa livet för några pensionerade
pauvres honteux. Särskilt för en icke
stockholmare är den gamla
ämbetsmannakultu-ren ett relativt okänt fält, och boken ger
därför ett verkligt tillskott i hans vetande.
Också karaktärsskildringen äger mycket av
interiörens charm. Dessa gamla damer ha
små dammfritt avstängda själar, överfyllda
av minnen som rummen på möbler. Men
böljegången i deras hjärtan har ej
avstannat: de äro mäktiga både tapperhet och
hängivenhet, inte blott när de sättas på
prov utan midt i gråa vardagen. Deras
redan avslutade karaktärer komma kanske
bäst till sin rätt i ett händelselöst liv, och
författarens porträtteringskonst har särskilt
nått högt i teckningen av gamla tappra
»Pistolen». I hemsökelsens stund glider
hon något undan — hon är för nykter
och oböjlig för att rubbas — och i stället
framträder Eurydike Berg med sin varma
religiositet. Lidmans religiositet är för starkt
uppblandad med estetik och släktkänslor, och
ofta har man det intrycket, att han icke fullt
begriper vad han skildrar. Då författaren
stundom offrar åt ren uppbyggelse,
framträder detta rätt bjärt. Men han förstår
förträffligt religionens psykologiska makt, och
man tvivlar därför icke alls på Eurydike
Bergs personliga religiositet.
Mot dessa hjältar och helgon avtecknar
sig skarpt den hjärtlösa och bekväma gamla
ungmön, Emma Wigelstjerna. Lidman
framför henne med kall träffsäkerhet, men
förföljer henne så småningom med våldsamt
hat utan att effekten egentligen mattas.
På ett vis är författaren lika mycket i sitt
esse, när han skildrar henne som de andra,
och man har en känsla av att han med
sitt upprivna och uppirriterade väsen aldrig
skulle kunna skildra paradiset utan orm.
Bokens objektiva och subjektiva inslag
kommer ganska väl till sin rätt genom dess
lösa komposition. Den börjar med
fristående miljö- och karaktärsstudier och går
sedan över i en enkel handling, som
egentligen är inriktad på inre upplevelser.
Författaren kan saklöst ta ordet, när han
önskar, och hela arbetet är, om man så vill,
en personlig bekännelse om livsmakter,
som han mött och beundrat utan att själv
taga del av. Det är ungefär som om man
läste Maurice Barrès eller Paul Bourget,
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
