Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODAL OTTELIN
sitt lands väl främste statsman i vår tid,
ansåg, att »idealer får den sanne
statsmannen ej sakna». Han trodde på »de
moraliska faktorernas kraft». Denna
ideella åskådning är ett konstitutivt drag
i Mechelins personlighet. Och den kan
stråla fram i enstaka ord, vilka liksom
blott med en liten rörelse plötsligt lyfta
och förvandla.
Men jag går tillbaka till hans
Uppsalatal. Av själva talet efter
inledningsorden har jag intet bestämt minne. Jag
har kvar hågkomsten av att ha stått
inför en högsint, rik personlighet — »nu
strøg noget stort forbi» — men något
konkret drag, något ord, som bränt sig
in i sinnet, kort sagt något minne av
själva talet, det har jag inte. Nu kan
man ju säga, att det inte är talarens
skuld utan åhörarens eller tidsavståndets
— ty tjugufem år äro dock en lång tid
för ett tal att leva i ett människominne.
Men vid ett närmare studium av
Mechelins talarkonst finner man, att den inte
är av den art, som fäster enstaka drag
i åhörarens själ. Hans framställning är
inte målerisk. Det finns heller intet av
paradoxernas blixtbelysning. Han äger
ej den skapande diktarens gåva att forma
en symbol — så att man minns
symbolen längre än talet självt. Ej heller
har han eller vill ha den börne
folktalarens ögonblickskonst att göra ett ord
till en fana. Mechelins stil är lugn och
behärskad. Det ligger en viss svalhet
över den — det är inte som marmorns
svalhet, men som den nordiska skogens
svalhet midt under sommardagens
solskimmer mellan barrträden.
Studerar man hans tal närmare,
finner man dem emellertid bära stämpeln
av verklig konst. Hans stora rykte som
talare grundade sig inte allenast på den
obestridliga ledareställning i sitt lands
politik, som han intog, inte heller blott
på att han suveränt behärskade de yttre
sidorna av talarkonst, vilka så lätt lyfta
upp sin utövare till talarberömmelse.
Hans rykte kunde med allt fog grundas
även på ett fullödigt konstnärskap i fråga
om talets såväl inre som specifikt
litterära sida.
II.
Intrycket av Mechelin som talare har
framträdt i förnyad glans för mig vid
studiet av hans i tryck utgivna tal. Man
har nämligen tillfälle att studera
Mechelins talarkonst i det urval av hans
högtids- och minnestal, som utgivits av
friherre R. F. von Willebrand. Mechelins
liv och statsmannagärning ha skildrats
i en samtidigt med Valda tal utkommen
biografi, författad av statsrådet Th. Rein
samt i ett av friherre R. A. Wrede vid
Finska Vetenskapssocieténs årshögtid den
25 maj 1914 hållet minnestal.1
I volymen Valda tal inrymmas 38
tal, fallande mellan åren 1875 och T9o8.
Ett kort, men intressant förord av
utgivaren utgör inledning till samlingen.
Varje enskilt tal är försett med en likaså
av utgivaren skriven orienterande
inledning »beträffande personer, händelser och
förhållanden, dem åhöraren känt, men
läsaren kanske glömt». Dessa
orienterande inledningar göra det möjligt även
för utanförstående att komma in i talens
situationsmiljö.
De tal, som här sammanförts, äro av
mycket olika art. Här finnas högstämda
festtal, tal vid gravar, nyktert sakliga tal,
hyllningstal, politiska tal, o. s. v. i en
skiftande mångfald, som bär vittnesbörd om
mångsidigheten i Mechelins talarkonst.
1 Valda tal av L. Mechelin. Högtids- och
minnestal, utgivna av R. F. von Willebrand.
Helsingfors 1915. Fmk 5:—. Th. Rein: Leo
Mechelin. Stockholm 1915. Kr. 4:—. R. A. Wrede:
Minnestal över Mechelin. I Acta Societatis
scientiarum fennicæ. Tom. XLV. Helsingfors
1914.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
