Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODAL OTTELIN
I denna samling ingå ej Mechelins
landtdagstal. Deras medtagande skulle
ha givit boken ett alltför stort omfång.
Emellertid var ju Mechelin även som
politisk talare betydande. Han har
betecknats både som »talaren i landtdagens
stora timmar» och som en slagfärdig
debattör.
En annan sida av Mechelins
talarkonst, som man ej heller får stifta
bekantskap med i denna samling, annat
än undantagsvis, är improvisationen.
Utgivaren säger, att »mången som minnes
honom skall kanske vidhålla att han
var snillrikast just såsom improvisator».
Hur hans improvisation kunde vara buren
av hög lyftning, visar det i samlingen
införda talet vid Konstnärsgillets årsfest
1899; det har å andra sidan berättats
för mig, att han som improvisator kunde
vara en lekande och briljant kåsör. Han
hörde till dem, som ha många strängar
på sin båge. Friherre von Willebrand
omnämner särskilt hans geniala skåltal
och de tankedigra tal, som han brukade
hålla vid regeringsmedlemmarnas
års-samkväm.
Det är givetvis vanskligt att blott
och bart på grundval av tal i tryck och
utan personlig erfarenhet från en
mångfald av tillfällen, då man hört talaren,
söka teckna en sådan talarkonst som
Mechelins — en talarkonst, som
verkade icke blott genom innehållets
djup-tänkthet och formens fulländning utan
även genom framsägningens mästerskap
och själva personlighetens makt. Det
är ytterligare vanskligt att söka göra
det på grundvalen av endast en del av
hans produktion. Jag kan dock icke
avstå från försöket att ur Mechelins
Valda tal ta fram några drag. Det kan
icke bli en fullständig bild, ej heller en
fullt riktig. Men så utpräglad — även
rent konstnärligt sett — är den
talar-personlighet, som i dessa tal möter oss,
att det inte torde behöva anses som
ogörligt och därför orätt att söka fånga
några drag av den. Möjligen skall jag
därigenom föranleda en eller annan att
själv gå till studiet — ej blott läsningen,
men studiet — av dessa tal. Där är
mycket att beundra och att lära —
såsom alltid, då man fördjupar sig i en
konstnärs verk och i en stor människas
personlighet.
III.
För var och en, som — om också
blott på det avlägsnaste avstånd —
något följde Mechelins verksamhet, är det
självfallet, att ett av huvuddragen i den
karaktär, som möter oss i hans tal, skall
vara hans fosterlandskärlek. Den
kommer aldrig som högtidsgrannlåt och är
aldrig högröstad. Dess vackra
flärdfri-het ger den äkthetens prägel.
Fosterjorden, fosterlandet, fäderneslandet —
hur ofta än dessa ord förekomma i
Mechelins tal, bli de dock icke tomma. Här
finns intet av det viftande med dessa
ord, som så ofta väckt berättigad
misstro mot själva saken. Hur djupt
Mechelin tar fosterlandskärlekens känsla, syns
av några ord av honom i ett brev till
Harald Wieselgren, skrivet 1870:
Det är ej blott ett vackert ord eller en
poetisk fras, då man talar om att offra på
fäderneslandets altare. Dessa offer äro, även de,
en religiös plikt. Men de äro även en källa
till tröst och styrka.
Likt en ständig offereld lyser denna
känsla i Mechelins tal. Den lyser med
klar, jämn låga, inte med vildt fladdrande
flammor. På honom äro ej tillämpliga
de ord Brandes 1908 i ett tal i
Helsingfors riktade till finnarna: »Der er et
Fugleskrig, en vild Musik, som skriger
fra Deres Digtning og klinger gennem
Deres Handlinger, det er Kærligheden
till Fædrelandet». Hos Mechelin är allt
lugnt, behärskat, men ändå starkt. Att
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
