Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODAL OTTELIN
synt konservatisms plumpa ingrepp, — att värna
dygd och upphöjt tänkesätt mot flärd och
egoistisk njutningslystnad, — plikten att värna
samtiden mot alla onda och låga inflytelser, så att
den må vara värd att av framtiden ihågkommas.
Må vi här i vårt fädernesland bilda ett fast
och enigt och okuvligt brödraförbund för
fullgörandet av sådan värneplikt. Den värneplikten
leve!
En improvisation — men en hel
livsåskådnings program.
Det är nu jämnt tjugu år sedan dessa
Mechelins ord sades. Men äro de icke
som sagda i dag? Vad mänsklighetens
bäste nu sträva efter och vad vi längta
efter så som man efter en lång, svår natt
kan längta efter morgonsolens
gryningsljus, är det inte uttryckt i dessa ord?.
Hur fjärran från den art av
diplomati, som ledde fram till världskriget,
står inte Mechelins statsmannasyn! Hur
växer han inte vid jämförelsen, han med
sin högresta idealitet, sin djupa
humanitet, sin ogrumlade rättskänsla!
Det finns i Mechelins patriotiska
ärelystnad intet pockande på en plats i
solen för hans land. Där finns blott
den enkla fordran att få vara med som
en fri och självständig lem i den stora
mänsklighetssolidariteten för rätt och
sanning och utveckling. Ingen chauvinism
skymde hans blick för det rätta
bedömandet av en nations ställning inom
mänskligheten. Men ett mål såg han
för sin nation, en uppgift, som den hade
att leva för. Och så krävde han plats
— icke en plats i solen, men plats för
gärningen, som skulle göras:
Gud allsmäktig, som styrer mänsklighetens
och folkens öden, har givit även åt Finlands
folk en plats i historien, ett eget mål att leva
för. Blygsam är vår ställning bland
nationernas tal, men hög och helig är dock för oss det
finska folkets uppgift att arbeta för odling och
rätt och ljus i vårt sköna fädernesland.
I sitt tal till Topelius betecknar
Mechelin som livets högsta goda: att i
kärlek verka för sitt land. Till denna
känsla, kärleken till sitt land,
samhörigheten med sitt land, kommer han åter
och åter tillbaka. Den tyckes vara hans
personlighets hemkänsla. I ett av talen
kommer detta som ett vackert ensamt
slutackord. Det är i talet vid
presidenten Montgomerys jordfästning, där
helt plötsligt och oförmedlat, fristående
från allt det föregående, slutorden bli
till en apostrofering av fosterlandet: »Giv,
o fosterjord, vilans frid åt Robert
Montgomerys kallnade stoft!» Ligger det
inte över denna bön till fosterjorden som
den siste givaren en återglans av de
hemlandskärlekens odödliga ord, med
vilka Eurysakes kysser Salamis mark?
I arbetet för fäderneslandet ville
Mechelin ha alla med, i verklighet med.
»Alla medborgare böra hava lika
politiska rättigheter, ty därförutan kan
känslan av ansvarighet och solidaritet ej
genomtränga hela folket.» Att skapa
hängivna samhällsmedlemmar, som fritt
och medvetet samverka för ett
gemensamt bästa, står för honom som en
viktig nationell angelägenhet. Och hur
mycket han än tar befattning med de
storpolitiska frågorna, tappar han inte
ur sikte uppbyggandet genom de små
krafterna:
Det är ej mången givet att genom stora
och banbrytande handlingar ådagalägga styrkan
av sin patriotism. Men i det samhälle, som
vunnit en fast och tryggad rättsordning, är det
helas utveckling sammansatt av de tusende och
åter tusende anspråkslösa bidrag, som med
trofast och hängivet sinne ägnas åt arbetet tör
fäderneslandets väl.
Rein framhåller, att Mechelin var en
bland dem, som kraftigast medverkade
till att Finland fick en representation
mer radikalt demokratisk än något
annat lands i det samtida Europa. När
man på vissa håll inom ridderskapet och
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
